Tillbaka i industrilandskapet. Producenterna Farima Karimi och Erik Andersson på var sin sida om skådespelarna Philip Oros och Silvana Imam.
För mindre än två månader sedan höjde Norrköpingsbaserade filmkollektivet Crazy Pictures välbehövligt rikets filmiska ambitioner genom den storslagna science fiction-filmen “UFO Sweden”, en “E. T.” eller “Stranger Things” på östgötska. Svensk film mår bra av fler fantasirika och visuellt vågade anslag och det är givetvis i den östgötska kulturmyllan de gror och tar form.
I stockholmskan Isabella Carbonells långfilmsdebut “Dogborn” återvänder vi till Norrköpings gator. Det sköna Industrilandskapet, fyllt av nostalgi, stolthet och varma minnen av ljusvandringar, förvrids och vi får se stadens otvättade byk med all dess omänskliga hänsynslöshet. Det svarta vattnet som forsar förbi de gamla fabriksbyggnaderna blir till en malström. Välbekanta Haga-krogen Piccolo Mondo skymtar förbi i en grym berättelse om människohandel.
“Dogborn” är precis det svensk film behöver. Vi får alltför sällan en realistisk inblick i det skuggsamhälle som växer fram när vårt land delas upp i parallella verkligheter. I allt det outhärdliga och tragiska i ”Dogborn” finns det något oerhört vackert i hur olika språk bryts mot varandra när karaktärer trots all förbistring ändå kan se sig själva i den andres lidande. På flykt eller bortförda, eller snarare någonstans däremellan, sammantvinnas de av undergångens bojor. De handlar om att sälja eller att säljas i en gränslös exploatering av mänskliga kroppar och mänsklig värdighet.
Filmens ämne är högst aktuellt. Just nu kan man på bio också se socialrealismens belgiska mästare, bröderna Jean-Pierre och Luc Dardiennes gripande film ”Tori och Lokita”, som i solidaritetens namn skoningslöst skärskådar naiviteten och cynismens kring den människohandel som är förbunden med flyktingströmmarna.
Gabriella Pichlers ”Äta sova dö” (2012) och Peter Grönlunds “Tjuvheder” (2015) och “Goliat” (2018) är socialrealistiska filmer som under senare år skildrat den “svenska” underklassen i det nya Sverige, men annars får vi gå ända tillbaka till Lukas Moodysons gripande drama “Lilja 4-ever” (2002) om just människohandel för att få perspektiv på globaliseringens baksida. Skildringar av utsatthet i den stora flyktingvågens följd har lyst med sin frånvaro. Filmerna och serierna baserade på Jens Lapidus Snabba Cash-romaner fångar delar av problematiken, men här är det gangstrarna som spelar huvudrollen som brutala antihjältar, inte offren.
Under galapremiären av ”Dogborn” samtalade jag med min gamla studiekamrat Farima Karimi, en av filmens producenter. Hennes pappa arbetade med film i Iran, men hade svårt att verka där och fortsatta med filmandet i Sverige när han flydde hit. Nu för Farima Karimi hans arv vidare som manusförfattare och producent. Hon är en av många viktiga krafter i svensk films utveckling med rötter just i Mellanöstern eller Nordafrika. Tarik Saleh, med egyptiskt påbrå, har med sina nattsvarta politiska och existentiella thrillers “Nile Hilton Incident” (2017) och “Boy from Heaven” (2022) bringat svensk film en helt ny internationell atmosfär. Svensk-iraniern Ali Abbasis nya film “Holy Sprider” (2022), om religiöst hyckleri och kvinnohat i Iran, för svensk film in i ett otäckt verklighetsnära mörker där den sällan befunnit sig.
Farima Karimi ser hur Ingmar Bergmans vemodiga arv gifter sig väl med Mellanösterns filmkonst med dess av censur framtvingade återhållsamhet. Det blir en konstnärlig krutdurk, ett subtilt och starkt filmuttryck med sprängkraft av internationella mått. Nu vill hon se att de skarpa kameralinser som riktas mot Nordafrika och Mellanöstern också vänds inåt mot Sverige för att förstå vårt eget mörker och den förändring av samhället som sker i globaliseringens och flyktingkrisens spår.
Philip Oros och Silvana Imam spelar ett par tvillingar som flytt från krigets Syrien
“Dogborn” är en början, styrkan i filmen är att den på flera plan ställer oss inför moraliska frågor vi inte kan värja oss för. Vi tvingas sätta oss in i både offrens och förövarnas situation, men framför allt konfronterar vi vårt eget samvete och ser det egna ansvaret för att ett så oerhört mänskligt lidande över huvud taget får finnas i vårt samhälle.
Eller som Farima Karimi konstaterar: ”Samtidigt som vi ser den här filmen i kväll så pågår det här i Norrköping. Var tionde svensk man har köpt kvinnors kroppar".