Sanningen är förstås att vi inte har haft censur i Sverige sedan andra världskriget och att vårt land fortfarande toppar världsligan när det gäller yttrandefrihet. Snarare är det så att vi lever i ordmissbrukens tid, och att ordet ”censur” är ett av de allra flitigast missbrukade.
I år har vi haft flera exempel med stort genomslag: Nacka kommuns bibliotek ville inte ha tidningen Nya Tider i sin tidningshylla. Det lilla biblioteket i Ekerö köpte inte in nationalekonomen Tino Sanandajis bok ”Massutmaning”. En liten privat barnbokhandel i Uppsala valde att inte sälja Katerina Janouchs böcker.
Och i samtliga fall hojtade en rad debattörer med stor plattform om censur, att nästa steg var bokbål och det dröjde inte många minuter innan Katerina Janouch hade kallat sig själv dissident och butiksägaren för fascist. Och följden blev så klart den vanliga: samtliga bibliotekarier och bokhandlare utsattes för en våg av hat och hot.
Få tycktes, helt enligt tidsandan, bry sig om att lyssna på ”censorernas” bevekelsegrunder. Att Nacka bibliotek förhåller sig till en fastställd värdegrund och att även de som vill läsa vänsterextrema tidningar eller porr får vända sig någon annanstans. Att Ekerö bibliotek helt enkelt gick efter allmänna riktlinjer: att inte ta in böcker där kvaliteten inte kan säkras – eftersom ”Massutmaning” var utgiven på nystartat förlag och inte hade fått vare sig lektörsutlåtande eller recensioner visste de inte vad det var för bok (när de fick mer kött på benen tog de in den). Att ägaren till den lilla fristående barnboksbutiken i Uppsala inte agerade på ett statligt regeringspåbud utan av egen inre övertygelse.
Betydelseförskjutningen går förstås hand i hand med att språkets valörer allmänt förändrats. När den berömda polischefen och krönikören Peter Springare talar om att ”vänsterextrema journalister med abnorm agenda bör förintas”, syftar han förstås inte på journalister som är medlemmar i AFA eller KPML(r) (de är försvinnande få, tro mig) utan typ på alla vars agenda ligger till vänster om hans egen.
Och det är i den betydelseförskjutningskontexten en tidning som Nya Tider – med dokumenterade kopplingar till nazistiska Nordiska motståndsrörelsen – nu över huvud taget kan komma på fråga att finnas i offentliga rum och hävdas vara en högertidning på samma sätt som typ Aftonbladet är en vänstertidning. Vilket förstås är en abnorm jämförelse, för att låna Springares språkbruk.
Sanningen är förstås att det barnbokshandlaren i Uppsala ägnade sig åt var motsatsen till censur och fascism: att hon som liten, enskild näringsidkare utnyttjade den frihet det innebär att leva i ett marknadsliberalt samhälle med stark yttrandefrihet.
Ska det hetsiga debattklimatet med hat och hot som främsta vapen fortsätta riskerar vi däremot att hamna i ett samhälle präglat av självcensur. Det vore mycket tråkigt.
Erik Wallsten skriver kulturkrönika var tredje vecka.