Valborgsmässofirande med en brinnande frys i kasen på Rävkullen i Vidingsjö. Så såg det ut på kulturredaktör Fredrik Björkmans tid.
I kväll är det Valborg. Ingen av de ungdomar jag känner planerar att dricka sprit, vad jag vet. Annat var det på 80-talet må ni tro. Nu ska ni få höra hur det gick till.
Valborgsmässoelden var gigantisk och utspelade sig invid en brandbil som var parkerad nedanför Rävkullen. Kasen bestod till största delen av ris, löv och annat trädgårdsavfall. Men tammefan om det inte låg en frys i den där högen vartenda år. Och tammefan om dom inte tände på ändå.
Rävkullen var ett högt berg precis vid Vidingsjöskolan. Den hade allt vi behövde av klättergranar, gömställen och pulkabackar. Det fanns lite läskiga järnåldersgravar på Rävkullen. Märkligt var det att folk hade bott här långt innan folkhemmet rullade ut sin villamatta över de bördiga tegarna i utkanten av den konturlösa lärdomsstad som var vår.
På min tid hade alla papporna saabar och jobbade med att bygga krigsflygplan i nordöstra delen av stan, om de inte var professorer i nordvästra. Alla mammorna jobbade i vården, om de inte var lärare. Mammor och barn cyklade.
Det växte mycket nyponbuskar vid Vidingsjöskolan. På höstarna kastade vi de tunga köttiga nyponen på varandra tills vi fick skäll av vår distingerade lektor Bjarne Rydstedt. Håhåjaja.
Vid valborgselden höll en vuxen tal till våren. Gubbar i gula studentmössor sjöng tråkig stämsång, ty detta var medan manskörerna ännu höll ut. Vi övriga sköt små visslande raketer mellan benen på medmänniskorna.
Medan elden brann berusade sig tonåringar på Rävkullens topp. På den tiden hade de läskigaste tonåringarna finnar, ishockeyfrisyr, linne med jeansjacka och mopedmustasch. Jag minns hur polisen gick och hällde ut deras drycker. Poliserna var läskiga dom med.
Vidingsjöskolan.
På grund av dessa festligheter hade Rävkullen året runt god tillgång på så kallade flärpar, de där man drog bort för att öppna ölburkarna. Flärparna låg i drivor på Rävkullen, om jag minns rätt. Framtida arkeologer kommer att undra vad det är frågan om.
På rasterna gick vi upp på kullen genom slånbärssnåren för att hämta flärpar som vi böjde isär. På så sätt kunde vi tillskapa små flygande tefat, som vi med en snärtande rörelse kunde skjuta riktigt långt.
Det var nu mycket länge sen jag såg en flärp, tyvärr.
Valborgsfirandet pågick på flera ställen i de oändliga årsringarna av miljonprogram, från vattentornet ända tills skogarna tog vid. Överallt uppstod stora mängder pantburkar. Min gode vän Konka och jag hade för vana att cykla runt och samla. Jag vet inte om det var de 25 örena som lockade mest, eller friheten på cykelsadeln.
Fredrik Björkman är uppvuxen i Linköping. Numera är han kulturredaktör på Arbetarbladet i Gävle och driver Sveriges fiskargubbemuseum i Söderhamn.
En valborg dygnade vi, fast begreppet inte var uppfunnet. Cyklade runt på måfå hela halva natten. Världen var tyst och tom och sval och bara vår. Vi cyklade bland annat till Österbergaskolan förstås, salig i åminnelse. I rabatten utanför rektorsexpeditionen växte röda tulpaner. Jag minns att vi sprängde dem med femöres smällare (det känns fortfarande roligt när jag tänker på det, fast jag vet att jag inte får tycka så när jag är vuxen). Ty detta utspelade sig på den tiden då föräldrar köpte sprängämnen till sina barn vid de flesta högtider.
Ja så gick det till på 80-talet. Det var annorlunda förr, och jag vet inte om det är så himla bra nu heller. Olika tider är väl bara dåliga på olika vis.
Fredrik Björkman flydde fort fältet. Han verkar nu som kulturredaktör på Arbetarbladet i Gävle och driver Sveriges fiskargubbemuseum i Söderhamn