Ändå, det är precis vad ”We don’t talk about Bruno” gjorde tidigare i år. Fem veckor på USA-toppen och hela sju veckor som Storbritanniens hetaste hit blev det med i skrivande stund fler än 259 miljoner lyssningar på Spotify. Detta melodiska fenomen finns i filmen ”Encanto”, som vann priset för bästa animerade film på Oscars-galan förra månaden. Filmen berättar historien om den colombianska familjen Madrigal, som bor i ett förtrollat hus och vars medlemmar besitter magiska gåvor.
Sociala medier och artister som gäster i tv-program betyder mest för lanseringen av ny musik numera. Att en biofilm likt ”Encanto” erbjuder en sådan språngbräda är inte lika vanligt idag som under Hollywoods gyllene era, men från 30-talet och framåt var det ofta på bio som publiken först hörde det vi idag betraktar som klassiska örhängen och hits.
Vanliga spelfilmer hade gärna en utvald melodi på central plats i handlingen. Så var fallet när Alfred Hitchcock 1956 filmade thrillern ”Mannen som visste för mycket”. Hitchcock beställde en låt till dess stjärna Doris Day med specifika krav. Den skulle rikta sej till ett barn och med tanke på filmens internationella miljö ville han ha en refrängrad på främmande språk. Hitchcock var mycket nöjd med den föreslagna melodin, ”Que sera sera”, men det var inte Doris Day. Varför ska en enkel barnvisa vara med i en thriller? undrade hon. Det blev som Hitchock ville. Låten blev Days allra största hit och kom att följa henne under en lång karriär.
Audrey Hepburn var inte lika svårövertalad när hon placerades på en fönsterbräda i filmen ”Frukost på Tiffany’s” för att sjunga ”Moon river”. Trots Hepburns begränsade sångtalang blev den snabbt populär och spelades in av en rad artister plus kammade hem en Oscar för bästa filmlåt. Märkligast i kategorin ”sjunger hellre än bra” var ändå Lee Marvins insats i westernmusikalen ”Guldrushens glada dagar” 1969. Filmen floppade men Marvins mumlande, brummande läte i ”Wand’rin’ star” sköt upp till Englandslistans första plats.
På 90-talet användes gärna låtar som redan bevisat sin livskraft, ofta flera decennier tidigare. Gamla hits i nya versioner blev dragplåster när till exempel Whitney Houston i ”Bodyguard” skruvade på känslokranen i ”I will always love you”. Och Wet Wet Wets cover på The Troggs’ ”Love is all around” i ”Fyra bröllop och en begravning” resulterade i rekordlångt herravälde på flera topplistor.
Musik utanför de gängse ramarna för pop/rock/schlager kan vinna stort gillande när den används i starka filmscener. ”Den sista färden” från 1972 skildrar fyra vänner på äventyrlig paddlingstur i öde obygd. Ett laddat ögonblick är när de träffar på en ordlös, inavlad pojke. Han visar sej vara fena på att spela banjo, så musik blir enda sättet att kommunicera. En ”duell” mellan pojken, hans banjo och en av männen med gitarr blev snabbt en filmklassiker.
Folkmusik har en central plats även i bröderna Coens komedi ”O brother, where art thou?” om ett gäng kedjefångar på rymmen i 30-talets USA. När de tar sin tillflykt till en liten radiostation mitt ute i ingenting lurar de i den blinde innehavaren att de är en fullfjädrad sånggrupp. Anförda av George Clooney och med det hastigt påkomna namnet The Soggy Bottom Boys sjunger de sin melodi, som stationen utan rymlingarnas vetskap gör till en hit.
Att beställa filmmusik från en känd artist brukar generera positiv pr. Simon & Garfunkel fick exempelvis en hit via ”Mandomsprovet”. Regissören Mike Nichols blev så förtjust att han inkluderade den ännu inte färdigskrivna ”Mrs. Robinson”, därav den ordlösa första versen. En megahit blev också ”Knockin’ on heaven’s door” och upphovsmannen Bob Dylan hade även en roll i filmen den hördes i, ”Pat Garrett och Billy the Kid”. Och sköna vibbar spred Hasse och Tage när de fyllde ”Äppelkriget” med musik av Evert Taube inklusive hans specialskrivna ”Änglamark”. Den blev Taubes sista nya publicerade sång i livet.
Kaj Kindvall är popnestor och legendarisk programledare bosatt i Norrköping