En ensam man på scen. Han har ljus page som han strukit bakom öronen. Glasögon med hornbågar, runt halsen ett långt halsband. Jimmy Alm tar till orda:
”Till Kristoffer. Så fint att få följa ditt innersta inre, genom det kronologiskt ordnade. Dramat i media. Du hade också kunnat säga, att föraktet följs av en värme mellan människor som tror på att det finns en själ. Om du bara hade pratat lite snabbare.”
Kristoffer Appelquist bjöd förra veckan in Tranemos kommunpoet till satirprogrammet ”Svenska nyheter” och det är briljant. Jag älskar Jimmy Alm för att jag älskar poesi. Jag älskar inte den felaktiga, och också för vår tid typiska, mediastorm som susat runt honom de senaste veckorna.
Vad som har hänt är att Tranemo kommun ville lyfta att många unga och konstnärer valde att flytta till trakten. De hade tidigare köpt ett par alster från den lokala poeten Jimmy Alm och fick en idé. Strängnäs hade ju en kommunförfattare, skulle inte Tranemo kunna ha en kommunpoet? Jimmy Alm nappade på idén och man gick vidare genom att söka pengar från en statlig kulturfond. Kommunen fick 900 000 kronor beviljat och Sverige fick sin första kommunpoet.
Tranemo hyllades för sitt tilltag och riksmedia vallfärdade för att träffa den omtalade poeten. Inte riktigt.
Ni förstår, många tycker att kultur inte får kosta och speciellt inte kosta skattepengar. Det kan ha varit det som ledde till att Aftonbladets ledarskribent Lena Mellin tog fram stora yxan och kallade tilltaget för ”småskaligt vansinne”. Det fick också Rickard Herrey, den före detta schlagerartisten och numera moderatpolitiker, att rasa på Twitter. ”På riktigt?! 900 000 av dina hårt inarbetade skattepengar går till detta”.
Flera ledarsidor och röster i sociala medier hakade på. Om en nyhet verkar för bra för att vara sann, så är det nog så. Att få reda på hur kommunpoeten finansierades var förmodligen bara ett telefonsamtal bort, men det engagemanget fanns inte. Mediauppståndelsen ledde till att Jimmy Alm fick motta direkta hot och hat. Han har blivit kallad ”cancer” och ”helt fucking autistisk”.
Jag skulle vilja viga mitt lilla utrymme i media åt att hylla Tranemo kommun som försöker göra poesi sexigt igen. Poesi har allt för länge befunnit sig ute i kylan. Som man har längtat efter en svensk Yahya Hassan, fler egensinniga pennor som Athena Farrokhzad. I dagens snabba tidevarv kan Jimmy Alms lågmälda poesi om småbygdens gemenskap vara precis det vi behöver, till skillnad från slappa ledarskribenter och Twitter-tyckare.