År 2018 kom 9-årige Layth till Sverige tillsammans med sin familj. År 2021 omhändertogs pojken efter att föräldrarna misstänktes för grov fridskränkning. Därpå placerades Layth på ett HVB-hem, och omplacerades senare i ett familjehem. 2022 omplacerades Layth till ett nytt familjehem i Nyköping där han kom i kontakt med en narkotikalangare. Socialen var medvetna om detta under tio månader men agerade inte.
I slutet av juli 2023 försvann Layth, och den 18 augusti hittades den 14-åriga pojken mördad i ett skogsområde i Stockholm. Socialtjänsten gjorde en intern utredning och ansåg att deras hantering var god. Eftersom Socialtjänstlagen kräver att kommuner anmäler sina missförhållanden till inspektionsmyndigheten IVO, så skickades en anmälan in. IVO ansåg materialet och dess uppföljande kompletteringar otillräckliga.
I min senaste krönika på Corren “Linköpingspolitikern har rätt – alla delar vi på föräldraansvaret” skrev jag att även politiker delar på föräldraansvaret då det krävs en by för att uppfostra ett barn. Vid beslutet om omhändertagandet av Layth och runt tiden pojkens mamma flyttade tillbaka till Irak, lämnades föräldraansvaret på socialnämnden.
Socialnämnden misslyckades inte bara med att ta föräldraansvaret, utan hävdade även att de var nöjda med sin insats och inte kunde förväntas göra mer, trots hård kritik. Däremot visade IVO:s egen granskning att socialen skulle kunna förebygga liknande fall genom att uppdatera sina rutiner inom familjehem och för placerade barns skolgång.
“[Socialnämnden] ser inte sin egen roll eller att de skulle behöva förändra något för att de skulle kunna förhindra en liknande händelse i framtiden”, säger enhetschefen Peter Jonsson vid IVO. Samtidigt skriver IVO att “socialnämnden inte fullgjort sina skyldigheter i enlighet med gällande lagstiftning om Lex Sarah.”
Hela händelseförloppet gör mig förbannad. Men det som förargar mig mest är att Emelie Gustafsson, C, vice ordförande i socialnämnden, säger att hon inte har läst kritiken. Kanske läser hon denna krönika?
Lex Sarah är en specifik bestämmelse inom socialtjänstlagen som innebär en skyldighet för personal inom socialtjänsten att rapportera missförhållanden och påtagliga risker för missförhållanden i verksamheten. IVO:s kritik på ren svenska innebär att Socialnämnden i Linköping inte förstår lagen.
Mina tankar förs till den korta berättelsen “Framför lagen” i romanen Processen av Franz Kafka. Berättelsen skildrar en man som söker tillträde till lagen, men en dörrvakt förklarar att inträde kanske kan bli möjligt, men inte just nu. Mannen bestämmer sig för att vänta, och dagarna blir till år medan han tålmodigt sitter vid ingången. Strax innan sin död frågar han vakten varför ingen annan har kommit för att söka inträde under all denna tid. Vakten svarar att ingången var skapad enbart för honom och att den nu ska stängas.
Man skulle kunna tolka mannen som en symbol för IVO, dörrvakten som en symbol för Socialnämnden och Lagen som en symbol för Lex Sarah och övriga delar av Socialtjänstlagen. I denna tolkning har IVO tvingats vänta länge och gjort allt de kan bara för att konstatera att Socialnämnden inte kan lagen. IVO-ärendet är nu avslutat och dörrvakten stänger dörren.
Jag vänder mig till Emelie Gustafsson: Läs kritiken och säkerställ att inga fler Linköpingsbarn faller offer för våld.