Rune Andréasson tillsammans med sin seriefigur Bamne i ett fotomontage från 1989.
Nån gång när jag var i 12–13-årsåldern följde jag med min pappa till bokmässan i Göteborg för första gången. Han var redaktör för ett magasin – Trots Allt – som hade en liten monter på mässgolvet. I ett hörn bakom monterväggen stuvade jag och mina bröder in våra jackor, sen var vi fria att vandra omkring som vi ville.
Vi gick på jakt efter gratis godis, autografer och böcker – vår prioritering såg nog ut ungefär så. Rune Andréasson ritade Skalman i mitt autografblock, och jag var imponerad av den omsorg han la på teckningen. Ett år kom vi först inte in, för vi saknade något papper. Medan vi väntade passerade Bo Strömstedt, Expressens legendariske chefredaktör. Jag gick fram och bad om hans autograf. Han såg lite överraskad ut, men skrev vänligt i våra block.
Bo Strömstedt som ny chefredaktör för Expressen 1977.
I slutet av 1990-talet hade Ordfront den bästa montern – finansierad av Henning Mankells deckare! Där förnyade jag varje år min prenumeration, och fick två gratis-böcker som gåva. Tvärs över gången låg Aftonbladets monter, och där stod alltid Jan Guillou och berättade hur saker och ting "egentligen" låg till. Men min största litterära mäss-upplevelse hade jag när jag var 20 år och hörde Björn Ranelid. Han reciterade långa stycken ur sina böcker, helt utantill, och spände blicken i publiken. I dag har hans kulturella kapital försvagats, men då var han självlysande.
Henning Mankell år 2000.
Jan Guillou berättar gärna om hur saker och ting "egentligen" ligger till. Bilden är från 1999.
Ordkonstnären Björn Ranelind 1995.
Bokmässan är en påminnelse om att böcker skapar band mellan människor. Det första band man tänker på är nog det som löper mellan bokens författare och läsaren. För som läsare får man ju del av författarens kunskap, berättelser och inre liv. Att komma till mässan och få se och höra författare som man läst kan vara stor upplevelse. Det är också det som Bokmässan lockar med i sin reklam.
Men böcker skapar också andra band, nämligen de som löper mellan läsarna. För människor som har läst samma bok har en gemensam referenspunkt, även om de aldrig träffats. Det är som att ha en gemensam vän, komma från samma stad eller arbeta inom samma bransch. Man delar vissa saker – kunskaper, kanske humor, möjligen också värderingar – men inte för att man känner varandra, utan för att man delar kännedom om något tredje.
"Möt Jan Guillou", den svenske författaren och journalisten berättar om hur saker och ting "egentligen" ligger till under Bokmässan i Göteborg 1990.
Att ge ut en bok är därför som att kasta ut ett nät över världen, ett som förenar människor i läsande gemenskaper. I dag är detta så självklart för oss att vi har lätt att glömma bort hur märkligt det egentligen är.
Djupast sett är det detta bokmässan handlar om: Myllret av människor på mässgolvet är en påminnelse om böckers förmåga att föra samman läsare. Och det är också läsarna, inte författarna, som skapar bokmässan. Det blev smärtsamt tydligt under förra årets pandemi-bokmässan, som bestod av författarmöten inför en övervägande digital publik. Skälet till att den kändes så oändligt ödslig är att litteraturen inte finns utan läsarna. En bok som inte öppnas och blir läst är inte ett levande tilltal, utan ett dött ting.
På samma sätt är en bokmässa utan läsare som en teateruppsättning utan publik, eller en kyrklig mässa utan församling. Det som kunde varit en fest känns som tomma charader.
Olof Lagercrantz 1994.
I sin bok "Konsten att läsa och skriva" (1985) reflekterar Olof Lagercrantz över samspelet mellan boken och läsaren. Han citerar författaren Joseph Conrad, som skrev till en vän: ”Vilka underbart goda nyheter att just du tycker om min bok ty man skriver bara halva boken, andra hälften får läsaren ta hand om.” Läsningen är, för att låna en formulering av litteraturvetaren Wolfgang Isers ”en arena där författaren och läsaren tillsammans uppför ett fantasiskådespel.”
Nu iscensätts detta skådespel i verkligheten, genom att författare och läsare möts i en slags myllrande dans på bokmässans golv. Och under årets bokmässa jagar jag varken autografer eller godis. Jag går inte ens på seminarier. I stället vandrar jag planlöst, utan mål. Ser mig omkring, bläddrar i böcker, stannar upp och lyssnar på någon talare, samtalar med människor som jag råkar stöta på.
Njuter av att bara få vara där; av att få vara en del av litteraturens dans och skådespel.
Joel Halldorf är Bestorpare, skribent och kyrkohistoriker