Mitt barn, mitt barn. En dag innan hennes 1-årsdag lärde hon sig att gå och nu några veckor senare är det det enda hon vill göra. Bestämt tar hon tag i min hand och vill att jag ska gå med henne. Vi promenerar i sakta mak runt runt och hon skrattar förtjust. Jag ler uppmuntrande, blicken blir suddig av tårar och jag tänker att jag har blivit en sån mes. Det finns ingen tvekan om att jag skulle dö för henne.
Sen jag fick barn känns det som mitt hjärta nästan har blivit för stort för min bröstkorg. Ibland känner jag så mycket att jag nästan inte vet var jag ska ta vägen. Det svarta mörkret som gör att jag vill utrusta mig med kniv när jag läser om pedofiler. Tomheten jag känner efter det att jag kallat mitt barn för lilla hjärtat för det får mig att tänka på Esmeralda, som vårt samhälle misslyckades med att skydda.
Mitt hjärta går i tusen bitar när jag ser bilden från Afghanistan på en pappa som håller upp sitt lilla barn mot en taggtrådsmur och soldaten som står där. Trots att bilden är grynig ser jag att bebisen gråter. Tröjan har åkt upp och blottar den lilla magen.
Jag kommer aldrig att kunna förstå hur det är att uppleva krig, det är en erfarenhet som är omöjlig att leva sig in i. Men jag vet hur det känns att vara förälder och jag kan inte tänka mig något hemskare än att behöva skiljas från sitt barn. Den desperation som måste driva en människa som inte har något annat val än att ge bort sitt barn för att rädda det. Senare spreds flera videoklipp på hur förtvivlade afghaner sträckte och kastade sina barn över taggtrådsstängslet vid Kabuls flygplats. Jag gråter när jag skriver det här.
Det är exakt de här känslorna som förmodligen gjorde att SVT-journalisten Carina Bergfeldt den 17 augusti valde att på Instagram starta en insamling till Svenska Afghanistankommittén. Hon tänkte på barnen i Kabul och har efteråt beskrivit det som att ”det brann i huvudet”.
För det här blev hon hårt kritiserad, både av kollegor och allmänheten. Jag förstår. Jag förstår precis.
När jag pluggade till journalist kom en programchef från en av Sveriges radios stationer i väst-Sverige. Han berättade om sin roll och vikten av att vara opartisk som journalist. Vissa han jobbat med gick så långt att de hade slutat rösta i de allmänna valen. Så viktigt var det att vara ren åsiktsmässigt.
Men när det kommer till barn så är det rent ut sagt jävligt svårt att inte bli berörd. Rent ut sagt omöjligt när du själv är förälder. Till dig Carina