Det var under sensommaren som jag först noterade den anmärkningsvärda bilden. Två trötta ögon som blänger otåligt in i kameran över en antydan till leende.
"Robert Gustafsson håller låda" skulle gästa Linköping "Ett skrattretande föredrag", lovade annonsen i text. Bilden sa något annat.
Han är klädd i en vit skjorta under en svart slips och väst. Om det inte vore för blåjeansen som skymtar i fotots nederkant hade det kunnat vara taget i anslutning till en begravning. Efter kaffet men strax före de sista kondoleanserna till de närmast sörjande och hemgång. Han är lätt framåtböjd, som i färd med att resa sig för att gå.
För att lätta upp stämningen är en låda inklippt i bilden. Ur små hål i den tittar en liten församling av Gustafssons greatest hits ut. Veiron i ottan, Tony Rickardsson och ... två andra.
Ordvitsen är självklar: Robert Gustafsson håller låda.
Men han håller inte i den.
Händerna är fast förankrade vid hans lår och den inklippta lådan liksom svävar i hans knä. Varför håller han inte i den?
Jag avfärdade det som ett resultat av den folkkäre komikerns beryktade snålhet. Han hade väl laddat ner en gratisapp och satt ihop bilden själv. Gott nog för Crusellhallen en afton i september.
Men så dök bilden plötsligt upp i annonser igen. Den här helgen ska han uppträda i Motala. Jag noterar att lådan har flyttat lite på sig. Men han håller fortfarande inte den.
Nu har Gustafsson min fulla uppmärksamhet.
Jag drar mig till minnes dokumentären om Killinggänget som släpptes på SVT vid årsskiftet. Det var något som stack ut med Robert Gustafsson. Till ytan är han den normala i församlingen. En anständig människa i ett gytter av ängsliga, sköra 60-talistegon. Men det är något som skaver.
Han uttalar "jalapeño" och "succé" som "hollapenjo" och "sucke". Han säger saker som "Hon var våran högra arm". Som en AI, som har en övergripande bild av verkligheten, men fallerar på detaljerna.
Finns ens Robert Gustafsson, eller är han en konstruktion av det övriga Killinggänget? En människa som vanligt folk kan relatera till. Någon som snubblar in och talar med lustig dialekt för att lätta upp den kalla, osympatiska referenshumorn. Tanken är svindlande.
Men jag landar i att det är tvärtom. Spaden blir smutsigare ju djupare jag gräver i "Robert Gustafsson håller låda"-träsket. Det visar sig att han har turnerat med sitt "skrattretande föredrag" i fyra år. Det finns en uppsjö av varianter av bilden på den lätt framåtlutande Gustafsson med den inklippta lådan.
Ibland lyckas det nästan. När motivet är hårt beskuret skulle man vid en första anblick kunna tro att han faktiskt håller i lådan. Men bara nästan. Ibland har man givit upp helt och placerat lådan svävande i luften vid sidan av honom istället.
Jag ser framför mig hur en belåtet hånleende Gustafsson mejlar de båda bildfilerna till olyckliga arrangörer varje gång han bokar ett uppträdande.
"Här. Använd dessa för marknadsföring", skriver han. Väl medveten om att det är omöjligt att få det att se bra ut.
Ingen vågar ifrågasätta Sveriges roligaste man.
Han som skulle vara en av oss.
I själva verket är han den värsta av dem alla. Han trollar oss med sina märkliga talfel och omöjliga reklambilder. Tänjer gränserna för hur obekväm han kan vara. Kommer någon att våga ifrågasätta honom den här gången?
Inte det?
Sucke, tänker Gustafsson och unnar sig en smarrig hollapenjo.