Nicklas Stenemo och Christian Hutchinson Berg har alltid tagit sig vatten över huvudet. Även när scenshowen bestod av ljus och filmklipp var den avancerad och vacker – och fallerade alltid vid något tillfälle under föreställningen
Jag missar den första deltävlingen i Melodifestivalen. Jag ska till Globen och se någon bli svårt skadad.
Det var kärlek vid första refrängen när vi hörde Kite i hustruns knastriga bilhögtalare för knappt 16 år sedan. Nicklas Stenemos innerliga röst över Christian Hutchinson Bergs synthslingor smälte våra hjärtan direkt.
De hade precis släppt sin andra EP och kuskade runt på landets småscener och det var inga problem att komma in på Nationernas hus när de spelade. Det skulle dröja några år innan man var tvungen att köpa biljett i förväg. Ett halvdussin EP:s senare började biljettsystemen krascha så fort de gängliga gossarna från Tranås och Stenslanda behagade släppa biljetter.
Det finns flera faktorer bakom framgången. Ett intensivt kampanjande av Linköpingssonen Fredrik Strage, som under flera år tog varje chans han fick att bära Kite-tröjor i varje folkligt sammanhang han kunde, har helt säkert spelat in. Musiken också, såklart. Den är fortfarande oefterhärmlig och alldeles underbar. Men de har också spektakulära scenshower som lockar. Oftast lite för spektakulära.
Av alla Kite-spelningar jag har gått på genom åren kan jag inte minnas någon där inget har gått fel. Någon lampa går sönder. Ljudet lägger av. Ett brandlarm går.
Det var inga större bekymmer när det var små klubbspelningar. Det är inte så farligt i en större arena heller. Men på senare år har Kite dragit ner på turnerandet för att istället lägga fokus på exklusiva spelningar med genomarbetad koreografi. Det blir bara en chans – och något går alltid åt pipan.
När de spelade på Kungliga Operan var scenografin kontorsmiljö. Under ett av numren pågick saker över hela scenen. Men det enda som gick att fokusera på var dokumentförstöraren som den stackars körsångerskan Anna-Maria Lundberg, till vardags frontfigur i finfina göteborgsbandet Kårp, desperat försökte få att fungera innan hon gav upp och började riva papper för hand. Samma sak på Dalhalla 2023. Scenen var täckt av lysande byggstaket som lyftes och sänktes i tjusig koreografi – tills en av hissarna gav upp halvvägs in i spelningen.
När Anna-Maria Lundberg sjunger i Kårp har hon ordning på koncepten. När hon lånar ut rösten till Kite går scenografin åt skogen.
Kites publik är numera en homogen massa medelålders medelklass med pengar över att slösa på kopiösa mängder kringprodukter och vip-pass. Det är vi som har resurser för att sitta med en telefon i varje hand och två laptops uppkopplade på olika nätverk för att maximera chanserna att få en biljett när det vankas spelning. Vi älskar dem villkorslöst och köper gladeligen flera olika exklusiva tröjor för att Kite ska ha råd med hyran tills nästa spelning. Vi ser förbi dinglande byggstaket och trasiga kontorsmaskiner.
Avicii arena i Stockholm öppnar igen den 1 februari 2025 efter ett års renovering. Sämsta tänkbara kandidat för att testköra den är Kite. På is och skor med knivar, till råga på allt elände.
Den här lördagen går allt åt skogen.
Men nu står alla stjärnor fel. Kite är först ut när Globen, eller Avicii arena om man är ett barn av sin tid, ska testköras efter ett års renovering. För första gången i både arenans och Kites historia ska en konsert på is genomföras, med konståkare, hockeyspelare och ismaskiner.
Det här gången kommer någon att bryta nacken när Kite har större planer än de kan ro i hamn. Det kommer att bli ett blodbad på isen.
Vi borde naturligtvis stanna hemma framför tv:n och se John Lundvik sopa mattan med motståndet i Luleå helt utan fysiska skador istället. Välrepeterat och utan missöden. Det skulle göra oss gott att kliva utanför vår snäva korridor för en kväll.
John Lundvik kommer till skillnad från Kite inte att kosta någons liv eller hälsa när han drar fram under lördagskvällen. Hans koreografi kommer att sitta som den ska.
Men det kan inte hjälpas. Vi är de vi är. Nicklas är vår siren och när han öppnar sin strupe vallfärdar vi för att få höra. För att få se något gå sönder.
När Nicklas kallar kommer vi som sjömän till sirener för att se förödelsen. Från en lounge med tvårätters och exklusivt vip-pass.