"Föreställningens klarast lysande stjärna är dock nykomlingen Sayuri Yukawa i rollen som Lydia. Trots sina svarta emokläder och återhållsamma framtoning sjunger Sayuri Yukawa lika kristallklart som en Disney-prinsessa."
Vilken otrolig tajming va? I år, 36 år efter premiären av Tim Burtons klassiska film Beetlejuice, släpps uppföljarfilmen Beetlejuice, Beetlejuice. Samma höst lyckas Östgötateatern bli det första teaterhuset i Europa att få sätta upp Broadwaymusikalen Beetlejuice.
Av en slump, åtminstone enligt regissören Markus Virta, får filmen dessutom exakt samma premiärdag som musikalens premiär i Norrköping. Stjärnorna har utan tvekan stått rätt för Östgötateatern. Men där tar turen slut, för framgången teatern haft med Beetlejuice beror inte alls på slumpen utan på uppenbart hårt slit, otrolig begåvning och viljan av att göra det där lilla extra. Sedan premiären i Norrköping den 6 september har 10 000 östgötar gått man ur huse för att få se musikalen.
Beetlejuice (Peter Jansson) är namnet på den excentriske, för att inte säga galne, demonen som blivit fast någonstans mellan den verkliga världen och dödsriket. Hans enda chans att komma loss från detta existentiella limbo är att en levande människa säger hans namn tre gånger.
Problemet är att den enda som kan se Beetlejuice är den morbida tonåringen Lydia (Sayuri Yukawa) och hon har egna ambitioner av att få kontakt med sin mamma i dödsriket. Likt filmerna är musikalen lika delar skruvad, rolig och estetiskt tilltalande.
Även om sången kanske inte är Peter Janssons bästa gren så kompenseras det genom hans välspelade tolkning av Beetlejuice och han lyckas hitta den hårfina balansen mellan avskyvärd och älskvärd som kännetecknar rollen. Ibland snuddar han dock vid den Stefan och Krister-sjuka som Östgötateatern till och från hängett sig åt, men oftast prickar han helt rätt i avvägningen mellan lyteskomik och komisk tajming.
Föreställningens klarast lysande stjärna är dock nykomlingen Sayuri Yukawa i rollen som Lydia. Trots sina svarta emokläder och återhållsamma framtoning sjunger Sayuri Yukawa lika kristallklart som en Disney-prinsessa och har en sorts internationell stjärnglans över sig. Huden kan inte motstå att knottra sig vid de många tillfällen hon tillåts att sjunga ut.
Det märks att Östgötateatern har pumpat in stora pengar i den här föreställningen. Utöver skådespelar- och sånginsatserna är scenografi, kostym, musik, ljud och koreografi på topp. Orkestern är perfekt, ja så perfekt att jag i paus var tvungen att gå fram till orkesterdiket för att se efter om det hela inte var playback. Det var det inte.
Om jag hade fått välja så hade jag gärna sett musikerna under föreställningen, det hade verkligen adderat till livekänslan. Men, man kan inte få allt och med Beetlejuice får man trots allt väldigt mycket. Det är till och med på den nivån att jag har svårt att föreställa mig att en musikal i Östergötland skulle kunna vara mer avancerad och genomarbetad.
"Det är till och med på den nivån att jag har svårt att föreställa mig att en musikal i Östergötland skulle kunna vara mer avancerad och genomarbetad."
Likt filmerna så lyckas musikalensemblen ge känslan av att föreställningen hela tiden accelererar. Jag blir gång på gång överraskad över hur produktionen lyckas toppa sig själv och när föreställningen är över så har man inte sparat på något krut. Speltiden på 2 timmar och 40 minuter (inklusive paus) går som i ett nafs och jag hade utan problem kunnat sitta kvar någon timme till i denna skruvade, roliga värld.
Så, om du gillar musikaler, teater och humor så finns det egentligen inget alternativ - skaffa en biljett. Det här är det bästa jag sett på Östgötateaterns scen.