För ett tag sedan fyndade jag en fin upplaga av Karin Boyes ”Till dig” på loppis. Framsidan pryds av nedsänka löv i vitt, björkblad tror jag. Första gången jag bläddrade i den föll två tidningsurklipp ned på golvet. Från sida 30 med dikter som ”Kvällstilla” och ”Källvattnet”. Tre dödsannonser som alla berättade samma sak. Harald är död. Ja, så står det faktiskt rakt upp och ned på en av dem. På ett annat av utklippen syns ett porträtt av en baskerklädd man. Vidare kan jag läsa att han var en ovanlig människa på många vis. Bland annat var han lidelsefullt engagerad i Vietnams kamp för nationellt oberoende. Fyndet gjorde mig nyfiken både på min boks förra ägare och Harald. Vad hade de för relation? Eller hade de ingen, kanske hade de två tidningsurklippen bara fungerat som bokmärken?
Så länge jag kan minnas var det just sidorna med dödsannonser som min mamma kunde fastna vid när det var hennes tur att läsa tidningen. Morbidare frukostläsning får man leta efter. Flera gånger frågade jag henne varför, alltid fick jag samma svar. ”Det är så ledsamt med människor som dör, speciellt unga”. Det var framför allt personer i hennes egen ålder som fångade hennes intresse. ”Det kunde ha varit jag” hände det att hon mumlade. Skumt beteende tyckte jag då och nu är jag där själv. Kanske har det något att göra med att döden känns allt mer närvarande ju äldre man blir?
Jag kan inte bestämma mig för om det är ett märkligt beteende eller ett som faktiskt är naturligast i världen. Ja, alltså att fastna bland tidningens dödsannonser. Många av dem säger inte speciellt mycket. Ett namn, dag för födelse, dag för död. Däremellan en ålder. Vilka som är närmast sörjde, kanske en dikt och så några ord kring gravsättning. Om det blir kaffe efteråt eller inte. Över det en figur som till exempel kan föreställa en duva eller en blombukett. Ibland något annorlunda som en traktor eller dragspel. Det är just det här som får min fantasi att löpa. Det finns hur många luckor som helst att själv fylla i. Vem var personen, varför dog den, varför valde man just ett dragspel som symbol? I en rikstäckande tidning som dimper ned hos mig om helgerna är det inte ovanligt att en person figurerar i flera annonser. En form av popularitetstävling eller något vackert? Jag vet inte jag...
Vem kommer att minnas mig 40 år efter min död? Jag känner ingen som klipper ut dödsannonser och sparar på dem. Haralds minne förblir tryggt instoppat innanför pärmarna till Karin Boyes ”Till dig”. Det känns helt enkelt rätt så.