Mitt intresse för inredning har alltid funnits där. Det jag älskade mest i mitt rum som barn var en snirklig lampa i zebramönster som jag hade fått tillåtelse att köpa under en resa till Stockholm ett höstlov. I dag hade jag inte valt att köpa en likadan men då var jag oerhört fascinerad över dess udda form.
Zebralampan följde med mig i många år. Så pass länge att lampskärmen sprack och tillslut nästan vittrade sönder. Men att samla på det udda fortsatte. Jag hittade till loppisar och insåg att jag inte vill ha saker som dussintillverkas. Möbler och ting som bär en historia är något som jag älskar. Även om jag inte vet vilket liv mina omaka köksstolar har levt så vet jag ändå det, de har levt.
När jag flyttade hem söderut efter en vända i Norrbotten sålde jag av med många möbler. Det betydde att jag stod utan väldigt mycket när jag väl hade flyttat. Det löste sociala medier åt mig. Jag skickade ut en förfrågan och det resulterade i att jag kunde åka runt och samla ihop soffa, tv och en drös andra möbler från vänners förråd.
För en kollega blev det perfekt tajming. Hennes före detta svärmor hade gått bort och de visste inte vad de skulle göra med alla saker som hon lämnat kvar och som ingen i familjen ville ha. De kom med en släpkärra och lämnade av porslin, soffbord, mattor, köksmaskiner och allt möjligt smått och gott. Det är 5,5 år sedan nu och flera av sakerna lever fortfarande kvar i mitt hem.
Flytten efter det gick från en liten etta till en stor trea. Och ännu en gång blev det perfekt tajming för en annan kollega. Hans mamma hade flyttat till en mindre lägenhet och de hade massor av möbler som de ville bli av med. Tack och bock, ännu fler livshistorier välkomnades in i mitt liv.
Jag äger otroligt många saker. Men det är väldigt få som är köpta från butik. Resultatet har blivit ett hem med stor personlighet och med en värme som alla mina gäster alltid kommenterar. Missförstå mig rätt, det vita och fräscha har sin charm och jag kan känna ett lugn hemma hos andra som inreder minimalistiskt. Men det är inte jag.
Och tacka gudarna för det. För nu ska jag flytta till ett drömhus. Ett 30-talshus som knappt är renoverat sedan 70-talet och med enorm personlighet. Många som har sett bilder från huset kommenterar att det nog blir mycket renovering. Men nej, vi vill bära husets historia vidare. Låta hela vårt hem få berätta tusentals historier om människor som i dag inte längre finns.