Ett hav av blåklockor. Målning av Laawrence Alma-Tadema.
”Här går jag i mina penséer”, brukade min mamma säga när hon var lite tankspridd. Som barn tyckte jag att det var roligt, och jag föreställde mig att mamma gick omkring i ett blomhav som jag inte såg, och det var därför hon tappade bort tiden till exempel. Mamma tyckte ju om trädgårdsarbete, så det var onekligen passande.
När jag som tonåring började läsa franska kom jag på att de där penséerna som mamma gick omkring i inte alls var några blommor, utan hennes egna tankar. Tankar heter pensée på franska. Det var inte konstigare än så.
Jag minns inte om jag frågade henne varifrån hon fått det, om hon själv berättade? Det är snart elva år sedan mamma dog, så det är för sent för alla frågor nu. Hur som helst har jag på något sätt fått veta att det kommer från Göran Tunström. Tunström var en av mammas favoritförfattare. Eller Mörtsnut, som hon ibland kallade honom. Jag borde läsa mer av honom, jag tyckte ju att "Juloriatoriet" var hemskt bra, men ibland vill ju inte barn göra exakt som sina föräldrar, även om jag precis som min mamma är en läsare. Men jag tror att det är dags att läsa "Berömda män som varit i Sunne", där jag fått veta av en vän att det finns en karaktär som går i sina penséer, och det måste ju ha varit därifrån mamma fick det.
Göran Tunström 1987.
I vintras läste jag Natalia Ginzburgs "Familjelexikon", i nyöversättning av Johanna Hedenberg. Baksidestexten berättar:
”Under arbetet med "Familjelexikon", som utkom 1963, bodde Natalia Ginzburg i London. Full av hemlängtan till sin italienska familj fick hon dem att komma till liv på boksidorna – deras ritualer och deras vanor, deras privata språk, favorituttryck och återkommande gnabb.”
Romanen rör sig kring familjen och deras vänner, och som titeln antyder skriver den fram ett familjelexikon. Det slår mig under läsningen hur viktigt det är hur vi pratar, hur vi benämner saker, för att berätta vilka vi är. Romanen inleds med en skildring av fadern i familjen, en man som domderar och vet precis vad han tycker, och det ska växa till ett personporträtt som man minns:
”I mitt föräldrahem, när jag var barn, hände det att jag eller mina syskon välte omkull glaset på bordsduken eller tappade en kniv i golvet, och då röt far: ’Bete er som folk!’ Om vi doppade brödet i såsen skrek han: ’Slicka inte på tallrikarna! Inget slabber! Inget söleri!’ Slabber och söleri var enligt far också allt modernt måleri, som han inte tålde.”
Fadern benämner ofta folk som ”grobianer”, vilket enligt honom är folk som är klumpiga, blyga, klär sig olämpligt, inte är bra på att vandra i bergen eller inte kan något främmande språk.
Jag har glömt det mesta av den franska jag lärde mig i skolan, men eftersom jag kan engelska så kanske fadern i familjen inte skulle kalla mig för grobian, även om ytterligare ett språk hade sett bättre ut, det betvivlar jag inte. Min mamma började faktiskt läsa italienska som vuxen.
Lisa Zetterdahl skriver om sin mammas "penséer".
Familjelexikon fick mig att börja tänka på min mammas språk. Börjar vi tänka mer på folks sätt att uttrycka sig när vi är skilda från dem? När vi inte hör deras röster, men fortfarande lystrar efter dem? Döden har skilt mig från min mamma, och den har nog gjort sitt till i Ginzburgs fall också. Andra världskriget och Mussolinis skugga faller över både landet och familjen. I romanen finns ”döda hästens äng”, som modern i familjen gett sitt namn för att de en dag hittade en död häst där, och en period går Natalia dit varje dag med sina barn, och saknar sin mor och sin man, då de är splittrade på grund av kriget. Ja, det finns anledningar att gråta här, även om boken är mycket osentimentalt skriven.
Familjelexikon fick mig att påbörja mitt eget familjelexikon. Ja, inte att skriva en roman som i Ginzburgs fall, men att skriva ner uttryck och fraser, för att inte glömma. Till exempel sådant som mamma brukade säga: Hennes bil kallade hon för ”kareta”. Om hon var lite deppig brukade hon säga: ”Jag är trött och ledsen och sugen på en puss.” Från min morfar hade hon övertagit uttrycket: ”Så lite jag har men så gott jag mår”, som man sade vid speciella tillfällen när man mådde bra, kanske en sommarkväll med solnedgång vid sjön. Så hade hon många små talesätt som hon ofta använde: ”Burr sa Kasper när han såg en naken häst.” ”That’s the question som tysken säger.” Jag vet inte var hon fått dem ifrån, men jag kan höra henne säga dem.
Ja, det här tänker jag på, när jag går i mina penséer. Ett uttryck som jag härmed lovar att börja använda, jag också.
Lisa Zetterdahl är poet från Ringarum