Kring jul och nyår blir vi svenskar som besatta av repetition, inte minst av den kulturella varan. På radion och i butikerna snurrar samla gamla juldängor från 80-talet, på tv:n visas samma filmer år in och år ut. Är det möjligen vår urvattnade kristendom som gör att vi letar efter andra tryggheter? Vi lever ju i ett av världens mest sekulära länder. Svensken är helt enkelt inte… så religiös av sig. I vår jakt efter lägereldar och traditioner att samlas kring har vi bytt ut Jesus mot Kalle Anka och julnattsmässan mot Bingolottos uppesittarkväll.
Själv älskar jag Kalle Ankas jul. Älskar. Kan inte tänka mig en jul utan Kalle och jag är inte ensam. Förra året bänkade sig 3,7 miljoner framför tv:n för att se Disneyklassikern under julafton. Det är årets högsta tittarsiffra i svensk tv. Jag har inte jättemånga starka minnen från min barndom, men jag minns tydligt min lågstadiefröken Agnetas historier från tiden då hon med familj missionerade i Afrika. Zebror och farliga ormar i all ära, det jag blev mest tagen av var berättelsen om hur familjen varje jul samlades framför tv:n och tittade på ett repigt gammalt vhs-band med Kalla Ankas jul. Stackars, stackars dem som var tvungna att se samma avsnitt varje år minns jag att jag tänkte.
Vet du vem Anthony Andrews är? Det är skådespelaren som spelar Ivanhoe i filmen med samma namn, ni vet den där riddarfilmen som alltid går på tv på nyårsdagen. En film som inte gjort något större avtryck i filmhistorien, förutom i Sverige där den för evigt har fastnat i juletidens tv-tablå. I en intervju förra året sa skådisen att han tyckte att vår relation med Ivanhoe var bisarr, men fin. Själv har jag aldrig sett filmen. Däremot hoppar jag högt av glädje när jag för hundrade gången får chansen att se julheligheter som ”Ensam hemma” och ”Om en pojke”.
Och så julmusiken. Bokstavligen samma gamla visa år efter år. Så otroligt tacksamt det måste vara att ha krystat fram en av dessa jullåtar, gärna på 80-talet, för att sedan bara kunna luta sig tillbaka och leva på royaltyn. Trots att många artister genom åren har, och fortsätter att försöka, släppa en julig hit tycks det bli allt svårare att sälla sig till skaran av de där riktigt klassiska julplågorna som Whams ”Last Christmas” och Triads ”Tänd ett ljus”.
Nä, vi vill ha samma gamla vanliga runt jul. Äta samma mat, lyssna på samma musik och titta på samma filmer. Alla behöver vi något att tro på och i Sverige tror vi på tomten, Ernst och… Kalle Anka.
Emelie Fredriksson är frilansskribent och skriver återkommande krönikor på kultursidan.