Lustans Lakejer på besök i Linköping 1982. Från vänster: Janis Bokalders, Christer Hellman, Johan Kinde och Peter Bergstrandh.
När föreningen Annan Musik i Norrköping fyller 25 år blickar de tillbaka på konserter med storheter som Dror Feiler, Fläsket Brinner och Kebnekajse. Inga kända hitmakare precis – men jag känner igen dem från min pappas skivsamling. Om han hade bott i Norrköping skulle han ha varit en flitig besökare på Annan Musiks konserter.
Allt han lyssnade på var inte konstigt – Pink Floyd, Patti Smith och Fleetwood Mac fanns också bland skivorna, men nyfikenheten på nya klanger och annorlunda instrument ledde till en lång rad musikaliska möten långt bortom svensktoppen.
Bra koll hade han också. 1977 önskade min bror sig en skiva med Ramones i julklapp, men de hade poserat med ett hakkors någonstans och var därmed otänkbara för medvetna föräldrar. Pappa gav honom i stället Sex Pistols.
1981, när brorsan drogs till Gyllene Tider och Noice, köpte pappa en helt nyutgiven debutskiva till honom med ett annat svenskt popband: Lustans Lakejer. Den skivan blev startskottet för hela mitt musikintresse. Därifrån vindlade sig mina musikaliska stigar vidare, till David Bowie, Gary Numan och Kent, till tyska industribandet Einstürzende Neubauten, jazztrumpetaren Chet Baker och den amerikanske singer-songwritern Mark Kozelek. Min upptäckarlusta är inget jämfört med pappas, men den startades av honom.
En liknande inställning hade pappa till andra kulturformer: bortom allfarvägarna fanns det intressanta. På 70-talet var det ju dessutom viktigt att undvika den amerikanska kulturimperialismen.
Werner Herzog: tysk demonregissör och numera skådespelare i "Star wars"-tv-serien "The mandalorian".
Medan jag älskade Disney och "Stjärnornas krig" propagerade pappa för mysko filmer av Werner Herzog som vi såg på tv. (Samme Werner Herzog är nu paradoxalt nog skådespelare i "Star wars"-serien "The mandalorian" på Disney Plus...). När jag fyllde elva år tog han med mig och såg Kurosawas "Vägvisaren" på bio.
Att inte allt var så lätt att förstå i filmerna vi såg var inget problem – det var till och med en fördel. Jag lärde mig att de bästa filmerna talade till känslorna, att det gåtfulla och diffusa var en särskild kvalitet. Med de ögonen såg vi "Blade runner" tillsammans 1982, också en milstolpe, och det är ett synsätt jag bevarat.
Pappa var född 1942, samma år som Harrison Ford och Joe Biden. Men han blev bara 65 år. Sista tiden med cancern var han bara arg, han hade mycket kvar att upptäcka. För varje dag som går förstår jag honom lite bättre, och blir lite mer lik honom.