Diktatorn heter Björkman i efternamn och han börjar figurera i medierna några veckor in på det nya året. Denne President Björkman-kontrollerade epidemi tar musik-Sverige i ett järngrepp och ser till så att istället för att få höra och läsa om ny musik så matas vi med uppgifter om röstningskaos, tårar i alla dess former, vem var vad bäst/sämst och Mustasch
Okej jag fattar att El Presidente inte allena är att beskylla för avstannandet av övriga musiknyheter. Men här och nu får han bära skulden. Här och nu startar revolutionen. Melodifestivalen är ett monster som hela musikbranschen bugar för och lägger sin verksamhet på is för. Men. För den sakens skull så ska jag inte undanhålla er för några tips som är mer än värda att lyssna på. Konsumentupplysning utanför public service.
Donika Nimani släppte för några veckor sedan en EP med namnet ”Våra Låtar”, och det är ett sådant där släpp som får både tid och rum att stanna upp. Sex låtar. Sex kapitel ur en dagbok skriven rakt ur hjärtat. Vi som lyssnare får följa med under de olika stadierna i ett förhållande. Fjärilarna i magen. Pirret. Det underbara storslagna. Vi får höra hur det börjar knaka, hur det börjar tvivlas. Uppbrottet. Svärtan och mörkret, alla tankar efteråt. Allting iklätt i fantastiska melodier och jag måste säga att jag älskar det, Låtarna är skrivna och framförda med så mycket känsla, så mycket passion att det känns som jag är personligt investerad i detta drama. Donika Nimani är Norrköpingsbördig och förtjänar en stor publik. Textmässigt kan hon i min värld jämföras med vilka Maggios eller Sandéns som helst. Det ska bli väldigt intressant att få följa denna fortsatta resa.
Om Donika Nimanis skiva kom från hjärtat eller från skärvorna som var kvar av det så kan man väl säga att Smith & Tells musik är sprungen ur något helt annat. Jag har vacklat fram och tillbaka ett tag med denna svenska duo. Jag har velat om vilket fack jag ska placera dem i. Jag har spelat senaste släppet ”Pixie´s Parasol” några gånger och jag tror att jag till slut har ett resultat. Maria Jane Smith och Victor Thell gör väldigt fin popmusik. Jag har vacklat fram och tillbaka om det är musik för kommersiell radio, och jo men det finns något mer där i musiken. Det finns en själ som gör att gruppens låtar skiljer sig från möget som 24/7 går i cykler på någon kanal som spelar reklam med enstaka musikinslag. Jag menar låtar som ”Goliath” eller ”Hotel Walls” hade ju gjort vilka Coldplays eller Killers som helst gröna av avund. Det är musik för arenor som en viss Hellström brukar abonnera på somrarna.
Det jag faller mest för hos både Donika Nimani och Smith & Tell är känslan. Jag vet att det är en ganska abstrakt ingrediens och att den kanske får mig att framstå som nördig. Det kan jag ta. Men utan den där magiska ingrediensen, den som är så svår att exakt definiera, så hade resultaten blivit helt annorlunda. Om du tvivlar, om du tror jag överdriver känslan och dess betydelse för musiken så har jag ett tips till dig. Slå på tv:n någon av de kommande lördagarna. Kolla på President Björkmans lojala soldater. Vackra, absolut. Leenden in i kameran, självklart. Glittriga, you bet. Känsla? Inte ett uns. Donika Nimani har mer känsla i en EP än vad alla årets soldater har tillsammans.
Vive la résistance!