Sång, dans, gitarrspel, fotstamp, fingerknäpp, handklapp, färgstarka kläder. Flamencon saknar verkligen inte dramatiska inslag, men det är bara de senaste drygt tvåhundra åren av dess historia som är känd och belagd. Men troligen växte denna konstform fram under flera århundraden dessförinnan när utstötta folkgrupper som judar, romer och de morer, som styrde över Andalusien under lång tid, tog sin tillflykt till svårtillgängliga bergstrakter i regionen.
Det är så livskraftiga kulturyttringar gärna uppstår, genom marginaliserade människor, som i ny, obekant miljö söker utlopp för sin frustration. Tänker på till exempel ska och rocksteady, föregångarna till reggae. På 1950-talet lämnade stora skaror ungdomar sin fattiga tillvaro på Jamaicas landsbygd för att söka lyckan i huvudstaden Kingston. Förströelse fanns på klubbar där man kunde höra calypso, mento och andra musikgenrer från de karibiska öarna blandat med rhythm-and-bluesen och rockmusiken från USA.
Ur detta växte fram en ny stil, som blandade de här formerna. Ska-musiken, med sin speciella baktakt, var född. Rhythm-and-blues nådde Jamaica främst via radio, men mottagningen var ofta dålig på de mellanvågsstationer i södra USA man lyckades pejla in och de ”skugg”-effekter i ljudet det gav upphov till påstår somliga är ursprunget till baktakten. Intressant om det vore sant, men mycket talar för att det är en skröna.
En tidig ska-låt med Derrick Morgan hör du först i spellistan, inspelad i en av de få primitivt utrustade studior som fanns på Jamaica vid denna tid. Några år senare, 1964, fick världen upp ögonen för ska när Millie fick en internationell hit med ”My boy lollipop”. På tal om skrönor: en seglivad sådan gör gällande att en ung Rod Stewart svarar för munspelssolot i låtens mitt. Tro’t den som vill.
Ska-musiken fick bra spridning i Storbritannien på 60-talet via den stora befolkningsgrupp från Jamaica, som finns i framför allt de större städerna. Det gäller också efterföljaren, som blomstrade några år mot decenniets slut. Rocksteady är en långsammare, nedtonad variant av ska och du hör ett exempel med The Upsetters i spellistan.
Parallellt med att det unga England festade och dansade till ska och rocksteady, men även hitmusiken från Motown och James Browns funk, uppstod så småningom en sub-genre – northern soul. Den hyllas ömsint på ett album denna vår av Magnus Carlson, en av dess mest hängivna svenska fans.
Fenomenet blomstrade under 70-talets första hälft i en dj-driven kultur centrerad kring ett antal klubbar i norra England. Den var en reaktion på att rock och pop, men även soulmusiken, blivit alltmer sofistikerad i slutet av 60-talet i takt med samhällsutvecklingen. DJs och klubbarnas publik ville genom northern soul hänga kvar vid den rättframma, dansanta och positivt laddade musik som producerades kring 60-talets mitt av Motown, men även en rad mindre amerikanska skivbolag.
Man ratade hitsen och de kända artisterna från denna period, typ The Supremes, Marvin Gaye, Otis Redding och Sam & Dave och letade istället upp obskyra soulplattor med okända artister i skivaffärernas reabackar. En kulturgärning, som gav uppmärksamhet till musikaliska pärlor dömda att annars hamna i evig glömska. Fyra av de många northern soul-succéerna finns i spellistan, liksom tre av de låtar Magnus Carlson i svensk översättning fyllt sitt hyllade album ”Den långa vägen hem” med.
Vill du fördjupa dig i fenomenet rekommenderar jag spelfilmen ”Northern soul” från 2014, som finns att streama. Den skildrar väl det sociala sammanhang genren uppstod i. En lågbudgetproduktion med vissa brister, men med ett gäng duktiga amatörskådespelare och några kändisar i biroller: sångerskan Lisa Stansfield spelar en mamma med bred Manchester-dialekt och komikern Steve Coogan är en mobbande lärare.
Kaj Kindvall musikspanar en gång i månaden. Hans låtlista hittar du här!