Det går en obehaglig rysning genom mig, som en elektrisk chock genom skelettet, varje gång jag hör repliken. Jonas Karlsson slår ut teatraliskt med armarna och säger: "Jag har närt en kommunist vid min barm!"
Vi vet ju alla hur den repliken egentligen ska låta. Men nu har det kommit en ny trailer för den otecknade långfilmsversionen av "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton", med Tyko Jonssons välbekanta utbrott. Jonas Karlsson är utspökad i peruk och lösmage för att likna den tecknade figuren, men det funkar inte. Tonfallet blir fel.
Trailern visas före "Lena", dokumentären om Lena Nyman. Ett lysande porträtt av en kvinna som gav allt i sina roller, och av en epok när män kunde kränka henne skoningslöst i sina tidningstexter. På 60-talet var hon och Börje Ahlstedt nakna i "Nyfiken"-filmerna (men han slapp kritik), på 80-talet möttes de igen som Ronja Rövardotters föräldrar.
Även Ronja ska utsättas för nytolkning, i en tv-serie. Visst, det kan bli finare vildvittror med modern teknik. Men ingen kan göra Lovis som Lena Nyman.
Ljudminnet är känsligt. Att smak och lukt är starkt kopplat till känslor, och kan återkalla plötsliga minnesbilder – som det berömda bettet i madeleinekakan i Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt" – är allom bekant.
Musik har samma effekt, och likadant är det, åtminstone för mig, med filmrepliker man hört många gånger. Vi vet hur Tyko Jonsson låter, och att höra hans repliker har samma effekt som att lukta på glöggen. När det inte låter som det brukar låter det fel.
Nytolkningar kan vara bra. Nya filmversionen av "Dune" är magnifik, och före den visas trailern för nästa, lovande version av Batman. Shakespeare, Strindberg och Spindelmannen går att omtolka och nytolka. Men när nyheten kom att "Vi på Saltkråkan", som inte är en bok från början, ska förflyttas till modern tid upphovs ett kollektivt, svenskt ramaskri.
När det gäller Karl-Bertil och Ronja har jag ytterligare en invändning. Att regissera "Ronja Rövardotter" var det sista Tage Danielsson gjorde, och Karl-Bertil är Tages skapelse som ska läsas med Tages röst. Familjen Wallenberg, Winnerbäck och Jas 39 Gripen får ursäkta, men Tage Danielsson är väl ändå Linköpings största stolthet genom seklerna, och det är hans verk som nu ska förvanskas.
Om jag ska se dem ändå? Självfallet. Även om jag riskerar att kvävas av julilska.