Onsdagen den 20 mars infaller den internationella glädjedagen, som på FN:s initiativ har firats av glada laxar världen runt sedan 2012. I samband med det släpper FN sin årliga rankning av världens lyckligaste länder. En lågoddsare är att topplaceringen kommer att gå till Finland. Våra grannar i öst har blivit utsedda till väldens lyckligaste varje år sedan 2018.
Vi svenskar brukar för all del landa någonstans inom topp tio, men förstaplatsen har vi aldrig nosat på. Så vad är det som gör vårt grannland så mycket gladare i hågen? En snabb analys av de senaste årens bidrag visar på en betydligt mer avslappnad inställning till Eurovision Song Contest. Det känns som ett gott tecken på god mental hälsa.
Men utöver det är min bild av Finland ganska stram. En egen, taktfast och rak variant av den eldfängda argentinska tangon. Funktionalistisk arkitektur med fönsterlösa murar. Leverlådor och rågbröd med inbakt fisk. Inget jämra tjafs.
Det måste vara det som är framgången, tänker jag. Finsk sisu. Det kan ju inte vara någon som tycker att det där fiskbrödet faktiskt är gott, men man äter och håller käft.
På den här sidan Bottniska viken däremot, gnäller vi oavbrutet. Om någon serverar semlor eller våfflor på fel datum, med fel innehåll eller med okonventionella tillbehör blir vi aldrig så kränkta. Våra grannar äter fisk i sitt bröd och du vågar beklaga dig över vaniljkräm istället för mandelmassa? Skämmes!
Även jag gnäller såklart och kan därmed aldrig bli finskt lycklig. Huvudsakligen gnäller jag över katten som nu, trots mina högljudda protester, har flyttat in i vårt hem. Jag beklagar mig över att inte få lämna dörrar öppna hur som helst. Över kattsand i strumporna och över lekfulla bett i mina tår. Men inget hjälper. Kattungen har kommit för att stanna, har hustrun och barnen bestämt.
Som tröst fick jag döpa kräket. Jag bestämde att han ska heta Jorma. Ett rejält finskt, klarar sig själv-namn. En katt som reder sig och inte är i vägen.
Det har tyvärr, efter vidare efterforskning, visat sig att Jorma är en finsk variant av Jeremia – gamla testamentets gnälligaste lipsill. Författare till Klagovisorna och känd som "den gråtande profeten". Det är den delen av sitt namn Jorma har anammat. I skrivande stund står han vid mina fötter och skriker efter mat, vatten, frihet eller möjligen kärlek. De båda första har han fullt av i sina skålar. De senare är jag oförmögen att ge honom.
Ve Jorma. Ve oss båda.