Det är en av de lite mildare kvällarna och balkongdörren står på glänt, fågelns aftonsång sipprar in och blandas med replikerna från teven:
"Det är något speciellt med henne. Hon var allt jag kunde tänka på. Hon tände min nyfikenhet på ett sätt som jag inte hade upplevt förut."
Mannen som talar är Craig Foster, fotograf och dykare, bosatt vid Sydafrikas sydspets. Och den han talar om är – en bläckfisk. Filmen heter "Bläckfisken och jag", den vann en Oscar förra veckan för bästa dokumentärfilm och finns på Netflix.
Det börjar likna kärlek banne mig, tänker man när han talar om sin vän bläckfisken. Men det handlar om en människa som med stor respekt möter ett intelligent, nyfiket djur och vinner dess förtroende. Det är en vacker, rolig och informativ film som förgyller ännu en kväll på distans från livet.
Nu är det personlig lockdown som gäller. För somliga av oss var det redan självklart att hålla oss för oss själva och betrakta alla andra som smittbärare. För andra verkar det fortfarande svårt att hålla avstånd i matbutiken.
Det är begripligt att en del, särskilt unga, inte är rädda för att bli sjuka. Men det handlar ju inte bara om den egna hälsan. Det viktiga är att inte smitta andra. Att hålla avstånd är att visa omtanke. Samma sak gäller vaccinet: det är först när en majoritet är vaccinerad som vi skyddar varandra. Tills dess stannar jag hemma och ser på bläckfiskfilm.
När filmen är slut har koltrasten gått och lagt sig. Jag läser de sista sidorna i "Diana och Charlie", en helt ny serieroman utgiven av Galago förlag, som lett den svenska serieutvecklingen sedan Pirinen, Ackebo och Ulf Lundkvist slog igenom på 80-talet.
Elias Ericson har tecknat och skrivit berättelsen om två 17-åringar: Diana med det långa mörka håret som fortfarande blir kallad "Dante" av sin motsträviga pappa, och korta, svarta Charlie, som fortfarande blir kallad "lilla gumman" av sin mamma.
Det är både en berättelse om två transpersoners vänskap och en allmängiltig och gripande historia om kärlek, utanförskap och tonårsliv. Oväntat gripande, faktiskt.
Uppfylld av dessa båda kärleksfulla berättelser, om bläckfisken och Diana & Charlie, somnar jag lite för sent – och väcks vid fyratiden av koltrasten som är igång igen.
Och det är ingen kärlekssång. Det är en revirsång, med syftet att jaga bort rivaler. Koltrastens budskap är helt enkelt: "Håll avstånd! Håll avstånd!"