Tomas Andersson Wij på Backstage i Konsert & kongress.
Vissa människor verkar ha fötts med berättandets gåva. Ni vet personer vars historier är väl avvägda med lagom mängd information och behaglig rytm. Tyvärr är inte jag en av dessa människor. Tomas Andersson Wij däremot, är en sådan. Ibland brukar man säga om artister att "texten är viktig" men i fallet med TAW, som han ibland kallas, så är det som att berättelsen, med dess dramaturgi och framförande, är det viktigaste. På något sätt är det bortom text och vi är snarare tillbaka vid någon sorts lägereld, där berättelser traderas från mun till mun.
Vi var ett hundratal personer som samlades kring Tomas Andersson Wijs lägereld vid Backstage-scenen i Konsert & Kongress denna fredagskväll i april. Sångerna som berättades vid elden varvades givmilt med personligt mellansnack från hans liv. Det känns intimt. Om farfadern som körde genom isen i Värmland, om den första kärleken, om Harry Houdini och, inte minst, om hur en Corren-recension blev en låttitel på en Tomas Andersson Wij-skiva.
Men musiken då? Tomas Andersson Wij är fantastiskt duktig på att skapa stämningar, trots att det bara är han och pianisten Andreaz Hedén (ursprungligen från Vadstena) på scenen. Här behövs inga trummor, inga basgångar eller några "jävla bongos", känsloregistret täcks ändå. Att pianot då och då övergår i stråkpads och att stämsång skapas med hjälp av en effektpedal stör inte. Det görs diskret och snyggt, utan att ta bort fokus från musikens akustiska hjärta.
Mer än någonsin tidigare får Tomas Andersson Wijs uppväxt i Ebeneserkyrkan på Södermlam ta plats under konserten. Sångerna med tydligt kristet tema som "Där får jag andas ut (avsked till en svensk predikant)", "Varm sjö" och inte minst extranumret "Alltid på väg" (ursprungligen en psalm av prästen Ingmar Johánsson) är några av konsertens bästa stunder. När uptempo-låten "Jag har simmat långt ut från land" görs om till en sävligare ballad med elektriska stråkar och piano så känns det som att jag hamnat på ett bönemöte i valfri frikyrka.
Även om svårmodet och de "sorgsna sångerna" är lite av Tomas Andersson Wijs signum så finns det en del hits med allsång och jubel också. "Tommy och hans mamma", "Blues från Sverige" och "Hälsingland" är låtar som alla verkar kunna sjunga med i den här kvällen. För det verkar som att de flesta som tagit sig till Backstage är trogna TAW-lyssnare.
Och apropå Backstage så måste jag tyvärr meddela att det inte är en bra konsertlokal, speciellt inte för lugnare musik som bygger på subtila stämningar. Lysrören från Konsert & Kongress-entrén lyser starkt precis bakom scenen och är en ständig påminnelse om verkligheten där utanför. Vid matborden på andra sidan lokalen är fönstren otäckta och det mulna aprilvädret utanför lyser in och bidrar till konferenslokalkänslan. Släck! Dra ner gardinerna!
"Även om svårmodet och de "sorgsna sångerna" är lite av Tomas Andersson Wijs signum så finns det en del hits med allsång och jubel. "Tommy och hans mamma", "Blues från Sverige" och "Hälsingland" är låtar som alla kan sjunga med i den här kvällen."
Som lök på laxen täcks sikten av flera stora pelare. Jag får hela tiden anpassa min ståplats utefter hur Tomas Andersson Wij rör sig framme på scenen. På de lugnare låtarna hör man även brummandet från ventilationssystemet. Men det ska sägas att arrangören egentligen inte ville ha den här lokalen heller. Från början hade man bokat Crusellhallen men tyvärr sålde man alldeles för få biljetter för att fylla den stora konsertlokalen. Troligtvis beror detta på det höga biljettpriset – 650 kronor + serviceavgifter. Det är samma biljettpris som till Taylor Swifts hajpade Stockholmskonsert den 18 maj (den billigaste kategorin men ändå).
Hur som helst. Tomas Andersson Wij skriver på sin hemsida att hans låtar inte är nostalgiska utan att de går "bakåt för att hitta vägen fram". Det kan vara en omskrivning av begreppet nostalgi men det känns lite extra sant den här kvällen i Linköping. Det är ingen ungdomsgård vi har kommit till, medelåldern är nog någonstans mellan 40 och 50. Men det Tomas Andersson Wijs musik är så bra på är att den får en att stanna upp vid lägerelden mitt i livet och där titta sig över axeln, innan man fortsätter resan framåt.