”Sjung om studentens lyckliga dar…”. Nu är det dags för fest och glädje. En epok av livet avslutas och en annan påbörjas. Där emellan en liten stund av paus och återhämtning, med resa ut i världen. Bara för att få festa och släppa det ansvar som snart ska återfinna sig i nya studier eller sökande efter arbete. Kanske för första gången på egen hand med bara kompisarna.
Denna extatiska övergång mellan ungdom och första vuxentid är också en skör tid för både studenten och hens familj. I skönlitteraturen har den skildrats mästerligt av Hjalmar Bergman i ”Markurells i Wadköping” och nyss av Helena von Zweigbergk i ”Än klappar hjärtan”. Den unga studentens förvandling sätter också djupa spår hos föräldrar och syskon, som en förändring av hela familjemönstret. Studentexamen blir ett livsprov även för föräldrarna.
Denna tid av året möter jag på psykoterapimottagningen oroliga föräldrar som undrar hur de ska ställa sig till barnets, den kommande studentens, planer att efter skolan resa ut i Europa och festa loss. Glädjen blandas med oro, meningsskiljaktigheter hos föräldrarna blir påtagliga och grälet ligger farligt nära i luften.
En plats många berättar om är den lilla kuststaden Ayia Napa på Cypern dit tusentals svenska ungdomar med nyss avslutade gymnasiestudier beger sig för att fira och festa. Aldrig har jag i samtal mött en plats så förknippad med både förväntan och oro. Här klipps navelsträngen lika bryskt som det sker hos Bergman och Zweigbergk.
Därför var det med glädje och förundran jag nyligen under en kort resa på Cypern mötte det svenska präst- och diakonparet Björn och Ulla Rydberg på Svenska kyrkans lokaler i Aiya Napa. De arbetar för de skandinaviska människorna som lever på ön under olika förhållanden och villkor; ingifta bofasta, långtidsboende seniorer, barnfamiljer och ungdomar. De svenska pensionärerna som bor på ön under vinterhalvåret har nu återvänt till Sverige. För paret Rydberg och övrig personal vid Svenska kyrkan (som man driver tillsammans med den norska) innebär det intensiva förberedelser inför försommarens anstormning av nybakade svenska studenter.
Från juni finns man varje natt vid ”kyrkbänken” på värsta festgatan i Ayia Napa. Bakom bänken finns en banderoll som uppmanar till ”varannan vatten” och muggar i hundratals delas ut till ungdomar på väg från barer till nattklubbar. Skärrade ungdomar lugnas ned, någon får hjälp med sjukvårdskontakt men framför allt uppstår många spontana samtal om livet, relationer och framtiden.
Här finns inget moraliserande och inga pekpinnar. Nattkyrkan är inte där för att missionera eller motarbeta barer och pubar. Syftet är att finnas, möta, trösta och samtala. Och så se till att det också dricks vatten.
Till arbetet behövs många volontärer. Ulla och Björn rekryterar dem bland erfarna och trygga präster, diakoner och pedagoger i Norrköping, där de själva tidigare tjänstgjort. Detta är ett jobb för människor med rutin och mognad.
Glad över samtalet med paret Rydberg återvänder jag till Linköping. Nu har jag något att lugna oroliga föräldrar med på mottagningen. Betydelsefulla passager i livet har alltid sina sköra punkter och risker. Viktigast är dock att känna glädje och tillförsikt, att ”den ljusnande framtid är vår”.
Artikelförfattaren är psykoterapeut i Linköping och litteraturkritiker på Corren.