En fantastisk och kontrastrik vy mellan natur och "civlisation". Route 36 passerar genom Boulder i Colorado.
Jag och min familj bor i Colorado den här våren. Jag går över gigantiska parkeringsplatser för att komma till något av de caféerna där jag ibland sitter och skriver. De är grusiga, lite håliga, sprucken asfalt, efter vintern. Och ofta ödsliga. Vid vilken tid ska alla till affären, gymmet, apoteket, djuraffären, nagelteknologen, banken, spritbutiken, pizzerian? Inte vid de tidpunkterna när jag passerar i alla fall.
The Hill är ett av de caféer där studenterna vid University of Colorado träffas i Boulder.
Jag är på väg hem, går över den största parkeringsplatsen i närheten av där vi bor, den tar flera minuter att korsa. Klippiga bergen reser sig som en kuliss i bakgrunden. Det är så vackert och så fult på samma gång. Jag kommer att tänka på en dikt av Karoline Brændjord:
”Den som sitter tålmodig kan se skogen förändras, se bladen på en alm veckla ut sig och sedan kröka sig inåt. Den tålmodiga kan se trädet släppa taget. Bladfästet blir så sprött och svagt att minsta vindkast får bladet att lossna. Separationen blir aldrig ceremoniell, aldrig tragisk, den är vardaglig. Fråga almen om saknad.”
Fråga en parkeringsplats om saknad, tänker jag. Fråga en parkeringsplats om liv.
Den norska poeten Karoline Brændjord.
Karoline Brændjords diktsamling Jag vill vakna till världen (i översättning av Oscar Rossi) skildrar sorgen efter en död mamma. Det är det vackraste och det sorgligaste som jag har läst på länge. Den är som någon slags motsats till de eviga parkeringsplatserna som jag korsar i utkanten av den här staden. Brændjord skildrar döden och sorgen som vibrerar av livet i naturen. I naturen är döden någonting självklart. Det är den inte längre för oss människor. Här i Colorado korsar jag parkeringsplatser som ska fylla en praktisk funktion i människors liv. Vi har byggt parkeringsplatser för att det är smidigt. Det är så vi ordnat livet.
Döden och naturen. Livet och parkeringsplatserna.
Brændjord skriver:
”I skogen skrek vi sönder ditt namn
Du hade lämnat det
och alla oss
som tyckte om
att ha namnet i munnen
och kalla till oss den vi älskar
Mellan träden skrek vi ut
namnet
gång på gång ljöd det
ensamt i luften och gick sönder
För att du var död
och inte ens djuren ville ta emot namnet
Vi hittade dig på skaren
och såg ditt ansikte
Vi fortsatte att skrika
tills det började snöa
och namnet blev till aska i munnen”
Den danska poeten Olga Ravn.
Den där skogen och skriken, jag får gåshud av att läsa dessa rader. Brændjord är inte ensam om att skildra döden och sorgen så att det blir bedövande vackert, inte heller är hon ensam om att skildra döden med element från naturen som bildspråk. Olga Ravn skriver i Den vita rosen (i översättning av Johanne Lykke Holm):
”Bakom den sjukes ansikte
den sjukes ansikte
det sjuka
kärlekens namn
skogarna”
Vad är det med skogarna, med namnet som skriks sönder hos Brændjord, och skogarna och kärlekens namn bakom den sjukes ansikte hos Ravn?
Vackra Boulder i Colorado.
När jag hör frasen att någon har ”gått bort” så tänker jag alltid att de har försvunnit in i en skog. Jag vet inte varför jag gör det, men jag ser det framför mig, lite som i Barbro Lindgren och Eva Erikssons bilderbok "Mamman och den vilda bebin", när bebin rymmer från sin mamma in i skogen och blir slickad av en varg, ”men bebin slickade tillbaks såklart och vargen sprang sin väg med farlig fart.” Ja, nu kommer vi kanske bort från ämnet. Men det är något med döden och skogarna, att de är sammanbundna. Det är inte längre himlen man kommer till när man dör, utan skogen. Ja, inte den vilda bebin då, han skrämmer ju bort vargen och kommer tillbaka till sin mamma.
Boulder år 1900. Var Colorado måhända vackrare förr, innan parkeringsplatserna?
Jag känner mig dock inte lika sugen på att livet ska vara sammanbundet med parkeringsplatser. Jag hittar i alla fall inga belägg för att det är så i poesin, så kanske är det bara jag och Colorado just nu, det går kanske över. Jag skulle hellre vilja låta Olga Ravn skriva fram livet i så fall, och att det skulle kunna få skrida fram med den största ömhet:
”Oljan har lagt sig
på havet det lyser
av dis i den vita gryningen
spill mig
min ömhet är ett mörkt fartyg”
Lisa Zetterdahl är poet med rötterna i Ringarum.
Lisa Zetterdahl är poet med rötterna i Ringarum. Förra året slog hon igenom stort med debutdiktsamlingen "Hästar" och under en tid bor hon nu med familjen i universitetsstaden Boulder i vackra Colorado