I inledningen av Svante Weylers på alla sätt sympatiska förläggarmemoar "Böckerna och meningen med världen" (Volante, 2023) skriver den nu pensionerade förläggaren om sitt ofta tålamodsprövande trädgårdsarbete. Särskilt stort besvär vållar honom en gammal svårskött men ack så vacker och väldoftande buskros.
Att Svante Weyler tar avstamp i sin villaträdgård är ingen slump. Trädgårdsmästaren som symbol för bokförläggaren är gammal. Tankarna går till Karl-Otto Bonnier (1856–1941) som redan i tonåren såg det som sin livsuppgift att "odla" den svenska litteraturen. En inte helt orealistisk dröm då grabben var son till Albert Bonnier. "Hvar finnas fröna [...]? Och kan jag få bli örtagårdsmästaren? Och skulle möjligen jag få hjälpa till att stödja och vårda en ny, levande svensk litteratur?" Karl-Ottos svårskötta ros skulle förresten heta August Strindberg.
Jag frågar mig hur många förläggare som i dag har den ambitionen. Frågan är förresten om det i dagens svenska bokbransch ens är någon idé att ha den. I sin memoar återpublicerar Svante Weyler en text som han för nästan 20 år sedan publicerade i en kvällstidning i samband med att han lämnade Norstedts förlag efter tio år. Förenklat och kortfattat kan man säga att Weyler inte längre stod ut på ett förlag där direktören för det hela inte var intresserad av litteratur, där det enda som räknades var om en bok sålde bra och där man genom handuppräckning röstade för om en bok skulle ges ut eller inte – och där även de som inte hade läst manuset var röstberättigade. I en kort nyskriven kommentar slår Weyler fast att i princip ingenting har förändrats. Jag kommer att tänka på den förr så hyllade stjärnförläggaren Gunnar i Therese Bohmans melankoliska förlagsroman "Andromeda" (2022). Gunnar kastas på avskrädeshögen av en krisande bransch som har slutat bry sig om litteraturens väl och ve och som enkom jagar bästsäljare om något så simpelt som gräs.
Liksom Svante Weyler vet jag att det finns många duktiga och kunniga förlagsmedarbetare i det här landet, men det är nästan så att man börjar gråta när man tänker på alla fantastiska böcker som vi läsare har gått miste om – och fortsätter att gå miste om – på grund av fegt och obildat förlagsfolk utan kärlek till litteratur.
Den utveckling som Svante Weyler beskriver har lett till en likformighet. Ser man till de förlag i Sverige som ägnar sig åt att ge ut svensk skönlitteratur är utgivningen förvånansvärt likriktad. Förlagen är många men de saknar med några få undantag särprägel. Kort sagt: Deras utgivning är förvirrande lika och får mig att tänka på identiska trädgårdar i ett nybyggt och själlöst villaområde, med hus som de boende har valt ur en och samma katalog, buskar och träd köpta på en och samma handelsträdgård och gräsmattor som klipps av robotgräsklippare.
Svante Weyler landar i att man som trädgårdsmästare mest ska titta till sina buskar och växter varje morgon, även om det i en trädgård inte händer så våldsamt mycket över en natt. Det är en fin och högst sympatisk inställning.
Ibland händer det att jag om kvällarna promenerar i ett gammalt villaområde. Inget hus är det andra likt och trädgårdarna är lummiga och nästan vildvuxna. Små inbjudande lustgårdar med igelkottar som kilar runt i gräset kring fötterna på passionerade odlare. Jag föreställer mig att det är ungefär så Svante Weylers trädgård ser ut.