Genom färg, form och text låter Lisen Adbåge sina karaktärer ställa frågor som dröjer sig kvar – den här gången i den känslostarka Vild.
Vad innebär det egentligen att vara fri? Är det att vägra anpassa sig och alltid följa sin egen vilja? Eller är det en urkraft som finns i oss alla, som ibland måste tämjas men aldrig helt kvävas? Den östgötska bildkonstnären Lisen Adbåge utforskar dessa frågor i sin nya bilderbok Vild, där ett litet föl slits mellan gemenskap och frihetslängtan. Berättelsen, som är laddad med sorg och längtan, skildrar en resa över slätterna, från frihet till fångenskap och tillbaka igen.
Redan i berättelsens början får vi veta att fölet den sommaren har lärt sig att äta gräs och är en del av ett vildhästgäng som drar runt och upptäcker. Färgerna är lummigt gröna och himlen bär på en mjukt rosa ton. Fölet somnar trygg och mätt intill sin mamma om kvällarna. Men snart förvandlas allt till något annat. I dramatiska färger får vi veta att flocken har blivit skrämd, och vi ser hur alla rusar iväg. Fölet blir ensamt kvar.
När jag först hörde om Vild tänkte jag osökt på böckerna om Tio vilda hästar av Grethe Rottböll och Lisen Adbåge, som gavs ut för knappt tio år sedan. Kunde detta vara ett föl till någon av de tio? Det finns absolut likheter mellan böckerna om Tio vilda hästar och Vild. Samtliga böcker belyser teman som frihet och identitet och hur det är att vara en del av en gemenskap, men gör det på olika sätt och med olika berättartekniker. I Vild finns ingen berättande rimstruktur som i de tidigare räknesagorna, utan berättarperspektivet är istället fölets. I Vild är illustrationerna mer skissartade än stiliserade. Starka färger och dramatiska naturskiftningar förstärker den känslomässiga tonen i boken. Naturen och den gränslösa leken finns hela tiden som fond.
Frihet, oberoende och barns rätt att vara just barn är återkommande teman i Lisen Adbåges skapande. Genom åren har hon skildrat både poetiska betraktelser och skarpa maktstrukturer i barnens värld. Hennes egensinniga och livfulla bildspråk med en tydlig handgjord känsla, där varje färgval och komposition är noggrant genomtänkt, har blivit signifikant för just henne.
Så vad är det som gör Lisen Adbåges konstnärskap så unikt? Kanske är det att hennes berättelser är poetiska och råa samtidigt som de är humoristiska och eftertänksamma. Att hon låter bild och text samspela på ett sätt som utnyttjar bilderbokens fulla potential – där det osagda ofta är lika betydelsefullt som det uttalade. Oavsett om hon skildrar makt och hierarkier (som i Dom som bestämmer), existentiella frågor (i Samtidigt som) eller naturens kraft (som i Furan), genomsyras Lisen Adbåges verk av en djup respekt för barnlitteraturen som konstform. Hon skriver aldrig för barn i förenklad form utan skapar berättelser där barn är huvudpersoner och där de universella, tidlösa frågorna talar även till oss vuxna. Genom att blanda tillgänglighet med komplexitet, det yviga med det avvägda, fångar hon läsare i alla åldrar. Som författare och illustratör är hon inte bara en berättare, utan en förnyare av genren.