– Det finns en sak som är riktigt konstig med Sverige. Man kan stå på busstationen, ett helt gäng människor, utan att någon pratar med någon annan.
Hon pratade om detta en lång stund.
Det finns några gånger då jag plågat främlingar med spontana samtal, i en naiv ungdomlig tro på anti-svenskhet.
En gång tog jag en cigg med en busschaufför, på hållplatsen Aspnäset i Hjulsbro. Aspnäset är en ändhållplats, där bussen väntar en stund innan den vänder tillbaka mot stan. Dessa är ofta ganska fina platser, eftersom dom ligger i stadsdelarnas utkanter. Det finns en personaltoalett och goda förutsättningar att som chaufför ta rast.
Jag segade mig av någon anledning när jag gick av bussen, så pass att chauffören redan hade tänt en cigarett när jag kom ut. Det var februari och kallt, men jag bestämde mig för att göra något normbrytande och frågade om jag kunde få en. Inte för att jag rökte, utan för att jag som sagt var fylld av ungdomlig naivitet. Han verkade inte glad, men räckte över paket och en tändare.
Jag frågade om livet som busschaufför, om hans livsplaner och tankar. Han sa att arbetet var ganska jobbigt och att han längtade efter att flytta till Spanien. Han rökte klart snabbt och ursäktade sig sedan med att han ville värma sig i bussen.
Stunden, som kanske kunde varit fin, blev inte det för den saknade alla element av naturlighet. Fnissig och fylld av spektaklet att jag tog en cigg med en busschaufför blev inte situationen något att faktiskt uppleva, och han måste också känt av det. Särskilt när jag hostade efter vartannat bloss.
En annan gång mötte jag en klarinettist. Det visste jag inte då. Han hade cyklat framför mig en stund en väldigt blåsig kväll genom Linköping, och efter ett tag insåg jag att vi båda antagligen skulle till Lambohov. Det här var innan Vallastaden färdigställts, och om man cyklat förbi Vallabackarna mot universitet bodde man nästan garanterat i Lambohov.
Eftersom jag var fylld av den här störda tanken på att Sverige skulle bli ett socialt land cyklade jag upp jämsides med honom och frågade om han möjligtvis var på väg åt samma håll och ville cykla ihop. En helt befängd fråga.
Det här följdes av tio socialt ansträngande minuter för oss båda, där det var rätt svårt att höra varandra på grund av motvinden. Jag förstod i alla fall att han var klarinettist och hade någon form av ingenjörsjobb. Han hade nog helst velat fortsätta lyssna på det han hade i sina hörlurar, men fick nu utstå en frågvis ungdom.
Jag är glad att jag slutat med det.
Det eviga exemplet med svenskarna på busshållplatsen behöver ett slut. En plats där man en kort stund väntar ett slag är inte en plats där vi behöver införa social samvaro. Svenskarna är inte inbundna, vi har bara lite fingertoppskänsla kring när interaktion behövs. Fem minuter väderprat på en hållplats är ju inte alls lika meningsskapande som att oversharea om sina tonår för en främling på en bar, till exempel.
Och visst är det en fördom? Kan man på allvar föra samtal på busshållplats en regnig dag i Cork, främlingar emellan?
Allt detta sa jag till den irländska studenten. Hon medgav att hon varit onödigt fördomsfull, och frågade om hon fick bjuda på en Guinness.