Kravallerna förra påsken var en illavarslande signal om svenska muslimers brist på respekt för andras demokratiska rättigheter.
Förra påskens kravaller i bland annat Skäggetorp och Navestad till följd av Rasmus Paludans planerade koranbränningar var en illavarslande signal om vissa svenska muslimers våldsamhet och brist på respekt för andras demokratiska rättigheter. Nu när koraner bränns i parti och minut visar stiftelsen Dokus granskning att 30 moskéer runt om i landet vill införa lagar som inskränker yttrandefriheten till följd av att de upplever sig kränkta av deras heliga skrift bränns.
Islamisters och rent av många muslimers avoga inställning till demokratiska friheter är bekymrande. Den holländske sociologen Ruud Koopmans forskning har visat att muslimska samhällen rent av är mindre demokratiska nu än för 50 år sedan, endast 2 av 47 har ett sådant statsskick, religionen tycks helt enkel svårförenad med öppenhet och frihet.
Betänk konstnären Lars Vilks som med fara för sitt eget liv prövade gränserna för vad man de facto kan uttrycka inom yttrandefrihetens gränser utan att andra försöker tysta en med dödligt våld. Det var just muslimer som tände till på hans karikatyr av profeten Muhammed som rondellhund, varken judar eller kristna demonstrerade i avsky mot hans andra karikatyrer, “Judesuggan” och Jesus som pedofil.
Konstnären Lars Vilks satte sitt liv på spel för att visa yttrandefrihetens egentliga gränser.
Kristna och judar har härdats i vårt öppna samhälle och låter sig inte ens provoceras till den grad att de vill återinföra den trosfridslagstiftning som togs bort 1970, muslimerna behöver på samma vis acceptera den frihet.
Koranbränningarna som pågår just nu kan ses en primitiv form av religionskritik som inte leder någon vart. Nu ser vi å andra sidan inte heller några våldsamma upplopp bland svenska muslimer utan bara en växande bitterhet över ideliga provokationer utan till synes konstruktivt syfte.
Att bränna religiösa skrifter ska vara tillåtet i Sverige, det går inte att ta hänsyn till något sådant som skilda gruppers känslor eller att just göra böcker särskilt skyddsvärda för brasan. I själva verket är just vår långa yttrandefrihetstradition, den äldsta i världen, något som vi ska värna. Oroväckande nu är att på grund av all oro och ett Nato-medlemskap på spel, så tycker allt fler svenskar att yttrande- och demonstrationsfriheten ska inskränkas åtminstone för den nationella säkerhetens skull.
Koranbränningar må vara en primitv form av religionskritik, men de bör vara tillåtna i ett demokratiskt samhälle.
Samtidigt måste vi komma ihåg att vi dessutom har en religionsfrihetstradition som vuxit fram i kraftig motvind i ett homogent samhälle med en länge stark statskyrka. Det är därför också som exempelvis judar, frireligiösa och katoliker kan känna solidaritet med de muslimer som nu häcklas.
Jag har haft insyn i svenska muslimska församlingars arbete för integration, att utbilda sina medlemmar i demokrati och ingjuta medborgaranda, att ordna undervisning efter skoltid med stöd av lärare och medlemmar från kristna församlingar för att hjälpa barn att klara undervisningen när deras föräldrar inte förmår, och att anordna studieresor till kyrkor för att lära sig om rikets andliga historia. Det är viktigt att vi kommer ihåg att muslimer inte ska fösas ihop till en grupp av människor som inte är välkomna här, för det vad som gör Sverige till det samhälle det är, är var och ens frihet att bekänna sig till vilken religion denne vill.
Muslimer är en växande religiös minoritet som hör hemma i ett fritt och öppet Sverige.
Den muslimska befolkningen är mycket mer integrerad i länder som USA och Kanada, vilket tycks beror på lägre trösklar till förvärvslivet (men också andra välfärdslösningar och krav på anpassning redan från början). De är dessutom mer deltagande i det politiska livet, medan muslimer i europeiska länder generellt sett arbetar mindre och värderingsmässigt skiljer sig mer från majoritetsbefolkningen än i de nordamerikanska samhällena. I Sverige är invandrare som bekant i mycket högre grad arbetslösa och bidragsberoende än infödda svenskar, med i USA är arbetslösheten lägre bland invandrare än för genomsnittsamerikanen. Den starka amerikanska yttrandefriheten medger dessutom inte inskränkningar som vår ”hets mot folkgrupp”, men det utgör ändå inget hinder för muslimerna att känna sig hemma.
Den stora invandringen har lett till ett mångkulturellt Sverige, oavsett vad man tycker om det. Frågan är hur man går vidare, en stark och vid yttrandefriheten ger möjlighet till en mer konstruktiv religionskritik och ett samtal om hur det öppna och fria samhället ska bestå samtidigt som den växande muslimska minoriteten blir en del av det.