Att känna samhörighet med sin stad är en underbar känsla. Det pirrar i kroppen när man sluter upp för något och är glada för samma sak. Den känslan kan också infinna sig när man är på väg till en konsert med Lasse Winnerbäck, vilket kanske är vanligare för mig som nöjesjournalist.
På senare tid har jag dock blivit en stor konsument av fotboll. Min sambo introducerade mig för fyra år sedan för Arsenal och nu ser jag varje match och kan alla spelare. Ett annat lag som jag fick upp ögonen för samtidigt som det brittiska storlaget var Linköpings egna fotbollsstjärnor: LFC.
Ni kan ju tänka er chocken och glädjen där hemma när det stod klart att av alla lag LFC kunde få möte i första omgången av Champions league-kvalet så blev det vårt utländska favoritlag. Och inte nog med det, matchen skulle spelas på Bilbörsen arena. Vår hemmaplan.
I går kom så äntligen matchdagen. Iklädd Arsenaltröja och LFC-halsduk tågade jag och sambon mot arenan tillsammans med de drygt 7 000 andra förväntansfulla fansen. Extra speciellt blev det såklart när jag ju faktiskt hejade på samma lag som alla supportrar. Alltså båda lagen, jag kunde på förhand inte välja.
Arsenal var stora favoriter i matchen. Därför kände jag ändå lite extra för vårt Linköpingslag. Det var svårt att hålla på några andra tjejer när jag väl satt där på hemmaarenans plaststolar. Jag var också lite orolig för att det skulle bli utklassning.
Men vilken match det blev. Jag och sambon har tidigare diskuterat hur bra LFC egentligen är ur ett internationellt perspektiv. Att de är i toppen i Sverige vet vi ju redan. I går fick svaret, och det var onekligen positivt. För även om Arsenal var det bättre laget så hade vi Linköpingsfans inget att skämmas för.
Våra spelare stod upp för staden och visade att de kan mäta sig med ett av världens bästa fotbollslag. Hade de bara satt sina chanser så vet vi inte hur det hade kunnat sluta.
När det andra målet kom för gästerna gick luften ändå ur och segern kändes långt borta. Men då kom matchens ändå starkaste ögonblick. Lina Hurtig och Stina Blackstenius byttes in och applåderna dånade. Båda har spelat i LFC, båda tog hem brons i VM och Stina är ju också östgöte. Det kändes i luften att stoltheten var stor. Där samlades LFC-, Arsenal- och Sverigefans i en gemensam hyllning.
Nu har Linköping åkt ur Champions league, men matcherna på Bilbörsen arena fortsätter. Skillnaden är att det inte kommer vara ett så härligt gemensamt tågande ut på slätten. Publiksnittet för en vanlig hemmamatch ligger väl runt 600 ungefär.
Jag kommer vara där ändå. För även utan internationella stjärnor, VM-hjältar och klassiska brittiska lag så spelas det högklassig fotboll i vår stad. Min egen favorit nummer 29 Yuka Momiki är så tekniskt vass och har ett sådant spelsinne att hon skulle platsa i vilken engelsk klubb som helst.
Så alla ni som njöt av fotbollen i går eller på derbymatchen mot Norrköping, som även den var i princip slutsåld, ska ni inte komma en "vanlig" match också? Tänk om vi kunde bygga upp samma gemenskap kring vårt fotbollslag som finns kring ishockeyn i stan. Då kan vi alla få känna det där pirret varannan vecka när vi går tillsammans mot arenan.
