Som tonåring, i början av 00-talet, älskade jag att gå på hardcorespelningar på Skylten. Den kraftfulla musiken, den skrämmande och lockande moshpiten, engagemanget i rättvisefrågor och inte minst DIY-mentaliteten, do it yourself. Man drömde om en bättre värld och om man ville ha en förändring så kunde man inte sitta och vänta på att någon annan skulle göra det, man fick helt enkelt ta tag i det själv.
Jag ska villigt medge att jag enbart sporadiskt gått på hardcorespelningar i Linköping de senaste åren, men när jag väl har gått så har medelåldern varit hög och i publiken har det oftast varit "the usual suspects". Folk som hängt kvar från guldåldern några decennium tidigare. Även banden har blivit färre. Anders Carlborg, mannen bakom dokumentären "ÖS - Historien om Linköping Hardcore", uppskattar att det fanns uppemot 30 aktiva hardcoreband i Linköping under 90-talet. I dag är det bara en handfull hardcoreband i staden.
Men hela min, lite sorgsna, bild av läget vältes omkull när jag gick på Dunderfest i lördags. Skyltenhuset var proppfullt och det var inte bara gubbar som jag, som stod med tatuerade armar i kors längs väggarna. Nej, en minst lika stor del av publiken var röjande och stagedivande tonåringar. Det var som att slängas 20 år tillbaka i tiden.
En av anledningarna till generationsskiftet kan nog tillskrivas Viggen, ett hardcoreband bestående av fyra 17-åringar från Linköping som helt och hållet anammat det vilande varumärket LKPG Hardcore. För vad sägs om låttitlar som "013" och "Hardcore LKPG"? Bandet har i sin tur lockat med sig en helt ny generation av brinnande ungdomar som drömmer om en bättre värld. Samtidigt finns det gamla gardet där, men de är framför allt hjälpande händer som lyfter upp de unga. Dunderfest drivs av den ideella kulturföreningen Dunderjorden och jag vågar inte ens gissa hur många volontärtimmar som har lagts på att skapa den grund som stadens hardcorescen nu vilar på. Att tvådagarsfestivalen dessutom kostade 300 kronor för 18 band, en utställning och en filmvisning tydliggör att arbetet inte görs av kärlek till pengar utan av passion. Det är lätt att drömma sig tillbaka till en tid som flytt, men att engagera sig för att skapa en plattform för någon annan, för en ny generation, är vackert. Vare sig det gäller fotboll, ridning eller hardcore.
Länge leve Linköping Hardcore!