Kvinnor i Mellanöstern demonstrerar mot att den 22-åriga iranskan Mahsa Amini har dödats av polis för att ha burit sin slöja på "fel sätt". Varför tar inte västvärldens feminister ton mot förtrycket, undrar Gift Blessing.
Under måndagens svenskalektion satt jag längst bak i klassrummet som klassassistent och kände mig något inspirerad. Vi hade precis tittat på en dokumentär om litteraturhistoria där jag för första gången fick höra om boken “Malleus Maleficarum” av Heinrich Kramer. Boken som ska ha inspirerat häxjakten under medeltiden.
Därefter läste jag ut boken och upplevde den som den tydligaste skildringen av vad moderna feminister kallar för patriarkatet och dess misogyni.
Häxjakten var ett organiserat anfall mot kvinnor där staten brände oskyldiga kvinnor som misstänktes för häxkonst på bål. Däremot hävdade Kramer att jakten var en religiös rörelse där man aktivt deltog i kampen mellan gott och ont. Vid varje häxbränning förlorade djävulen sin kraft, samtidigt som Guds vilja utövades.
Det här skiljer sig inte så mycket från förtrycket som kvinnor i Mellanöstern nu upplever.
Boken fick mig att inse att de främsta ämnena som västvärldens moderna feminister uppmärksammar är helt triviala, i jämförelse med den misogynin som utspelade sig under medeltidens häxjakt, vars kvarlevor lever vidare än idag.
I samband med att jag läste ut Kramers “Malleus Maleficarum” så iaktog jag hur min mobil översvämmades av artiklar på sociala medier om raseriet i Iran.
Jag läste mig till att Mahsa Amini, 22, hade misshandlats till döds efter att hon gripits av Teherans sedlighetspoliser för att ha burit sin slöja på “fel” sätt. Artiklarna beskrev att hennes död gav upphov till allmänna uppror i Iran, där tusentals kvinnor protesterade genom att klippa av sig håret, bränna sina slöjor och ropa “död åt diktatorn!”.
Jag berördes även av jämförelsen med Margaret Atwoods “Tjänarinnans berättelse” på sociala media. “‘Tjänarinnans berättelse’ är inte fiktion för oss iranska kvinnor” skriver iranska journalisten och aktivisten Masih Alinejad på Twitter.
Speglar Margaret Atwoods fiktion i "Tjänarinnans berättelse" det vi nu ser i iranska kvinnornas verklighet?
“Tjänarinnans berättelse” är en modern klassisk dystopi om det totalitära samhället Gilead där kvinnor drabbas hårt av patriarkatet. Romanen sägs vara inspirerad av den iranska revolutionen 1970, och författaren Margaret Atwood gör även kopplingar i romanen mellan Iran och det monoteokratiska samhället som beskrivs i berättelsen.
Atwood hävdar att romanen kan kategoriseras som spekulativ fiktion, till skillnad från science fiction, det vill säga en berättelse som skulle kunna hända idag.
Den berättelsen händer nu. Med Mahsas död.
“Jag skulle gärna vilja tro att det här är en historia som jag berättar. Jag behöver tro det. Jag måste tro det. De som kan tro på att sådana historier bara är historier har bättre utsikter.” skriver Atwood i “Tjänarinnans berättelse”.
Jag ser en koppling mellan polisen som misshandlade Mahsa Amini till döds, och polisorganisationen “Guds ögon” i romanen, som spionerade, arresterade, och torterade kvinnorna som bröt mot reglerna. Tjänarinnorna i Gilead fick varken läsa eller skriva, samt tvingades bära röda burkor, likt slöjan Mahsa Amini bar på “fel” sätt.
Och den latinska frasen som tjänarinnorna i boken viskade mellan varandra “Nolite te bastardes carborundorum.” (Låt inte jävlarna nöta ner dig.) kan jämföras med de iranska protestanternas utrop utanför polisstationen: “Död åt diktatorn!”.
Den iranska totalitära regimen utövar ett organiserat anfall mot kvinnor, som påstås vara en religiös rörelse likt Heinrich Kramers barbariska medeltida “Malleus Maleficarum”, där kvinnor brändes på bål. Nu protesterar iranska kvinnor mot förtrycket genom att klippa av sig håret och bränna sina slöjor.
GIft Blessing är rapstjärna från Skäggetorp
Men var är västvärldens feminister? De liknar de lättklädda turisterna i romanen som fotograferade Gilleads heltäckta tjänarinnor, och sedan for iväg utan att sympatisera med deras djupa lidande.
Vi alla bär ansvaret att delta i kampen mot förtryck och orättvisa. I kampen mellan gott och ont. Tillsammans med de iranska protestanterna som för bort ondskan som hejdar oss, i godhetens namn. Vi bör kämpa ihop som ett kollektiv, och inte vänta på att någon enstaka hjälte räddar oss från fienden. Det så kallade patriarkatet i det här fallet.
Då kanske “Tjänarinnans berättelse” går från att vara en spekulativ fiktion - en historia som skulle kunna vara verklighet - till en science fiction roman - en historia som bara är en historia - som kan undervisas på framtida svenskalektioner som en del av vår litteraturhistoria.
Och då kanske man kan bära sin slöja på vilket sätt man än vill.
“Nolite te bastardes carborundorum.”
Gift Blessing är rapstjärna från Skäggetorp