Jag läser en kulturkrönika av Kristina Lindquist, scenkonstkritiker på DN, och känner mig kluven. Hon för ett resonemang kring den av coronakrisen framtvingade trenden att streama teaterföreställningar. Vid en första anblick tycks tekniken innebära en ny framtid för scenkonsten: tillgänglig för alla, inte bara för storstadsmänniskor med feta plånböcker. Tänk att kunna sitta på landet någonstans i Östergötland och följa programmet på Stadsteatern och Dramaten – via skärm, när det passar. Det är väl fantastiskt?
Men Lindquist är skeptisk. ”Inget virus kan upphäva teaterns grundlagar om tidens gång, kroppars närvaro och kanske viktigast av allt: känslan av att som publik sätta sig själv på spel. Utan otrygghetens överenskommelse i rummet finns ingen teater”, skriver hon. Hon befarar också att anslagen skärs ner när digitaliseringen gör teatern mycket billigare. Hur kommer det att påverka den fria scenkonsten?
Jag är som sagt kluven. Å ena sidan är digitaliseringen här för att stanna. Är det verkligen rimligt att välja bort dess fördelar för något så flummigt som ”otrygghetens överenskommelse”? Är det inte bara en argumentation för att konservera gamla strukturer och hålla nya, innovativa krafter borta?
Jag har inte landat i en egen slutsats. Men det finns en dimension jag funderar kring, och det är själva kulturjournalistiken. Jag vet inte hur många som har läst Lindquists krönika, men vet av erfarenhet att kulturjournalistik har svårt att hävda sig i det digitala bruset. Visst finns det exempel på brett engagemang och mycket läsning, som när Jonas Hassen Khemiris kulturtext ”Bästa Beatrice” (ett öppet brev om rasism till dåvarande justitieminister Beatrice Ask) publicerades i DN 2013 och blev viral. Eller SvD:s kulturinlägg ”#Tystnadtagning” från 2017, det första stora metoo-uppropet i Sverige, med en enorm genomslagskraft. Men på det stora hela har kulturjournalistiken svårt att nå stora läsekretsar.
I tider då medieföretagen anpassar sig till förändrade konsumtionsvanor, och hela tiden måste prioritera resurserna, är kulturjournalistiken utsatt.
Men de flesta seriösa mediebolag, inklusive Öst Media, har valt att fortsätta värna kulturjournalistiken. Fortsatt avsätta resurser för recensioner, bevakning av lokalt musik- och konstliv, av litteratur. I grunden handlar det om något större och viktigare: yttrandefriheten som en av hörnstenarna i vår demokrati.
Kulturen verkar i yttrandefrihetens hela register. Där finns hela spannet, från individ och igenkänning till samhället och mänskligheten. I kulturen ryms reflektioner över historia, samtid och framtid. Där ryms hopp och förtvivlan sida vid sida. Där finns hovsamhet och hyllningar, provokation och bråk och fejder. Där finns elit och rebeller och kastlösa. Våra idéer om verkligheten utmanas, och kan krossas.
På samma sätt som pressfrihet är den fria kulturen och konsten en värdemätare på hur demokratin mår. Därför är kulturjournalistiken i sig viktig, även om den inte når ut direkt i alla läger.
Jag är kluven till Kristina Lindquists poäng, men glad för själva texten. Att den står som ett självständigt inlägg, för en något motsträvig uppfattning, i en tid av kris där var och varannan ropar på enkla lösningar med ekonomiska förtecken. Och att det ännu finns utrymme för uttryck som ”otrygghetens överenskommelse”.
Anna Lindberg är fd publisher i Öst Media