Martin Lönnebo.
Bara några veckor innan pandemin demokratiskt fördrev oss in i en slags omvänd exil, alla måste hålla sig hemma, blev en existentiell filmkväll på Babettes kulturcafé min sista sammankomst. Jag vet inte om det fanns en livets förberedelse för det som ingen då ens kunde ana. En upptakt till att vi alla utan undanflykter snart skulle vara helt utelämnade till det privata. Öga mot öga med sig själv. Med det tysta grubbleriet, utan ljud som överröstar eller tonar ner. I bästa fall blev pandemin en öppen inbjudan till en förlösande uppgörelse med illusioner och vad som är viktigt på riktigt. Som alltid vid avgörande händelser så finns det ett före och ett efter.
Filmen "First reformed" kastade publiken rakt in i de smärtpunkter som i olika skepnader finns i allas våra liv. Prästen Ernst Toller, spelad av Ethan Hawke, en man i stor sorg och uppgivenhet efter både en skilsmässa och sin sons död tar till alkoholen för att hantera livet. Eller snarare bedöva upplevelsen av att livet är tomt på just liv. När så Mary, en ung havande kvinna, dyker upp i den lilla kyrkan och desperat ber om hjälp dras prästen in i ett drama som bokstavligen balanserar mellan liv och död. Vad finns att kämpa för när förtvivlan lamslår? När planeten sjunger på sin sista vers?
Ethan Hawke spelar prästen Ernst Toller i Paul Schraders gripande film "First Reformed" (2017).
Från det fördjupade samtalet efteråt minns jag journalisten Anna Lindmans skarpa inledning om att vi slarvar med de existentiella frågorna. Vi slarvar med att vara människor. ”Det är som att vi förlorat vår verktygslåda. Vi distraherar oss, vi startar företag istället för kyrkor. Till sist är det bara tomhet kvar", sa hon. Samtalet närmade sig frågor som filmen hade väckt. Vad i vårt mående är egentligen en direkt konsekvens av ett ohållbart sätt att leva och vad är psykisk ohälsa? Vad behöver vi för att orka leva? Har vi förlorat vår verktygslåda?
Journalisten Anna Lindman har i många år berättat om och belyst tro och livsfrågor.
När pandemins restriktioner hävdes efter två märkliga år var också den inverterade exilen över. Vi behövde inte längre längta tillbaka till offentlighet, att få träffas många och vara tillsammans. Det enda som möjligen dröjde sig kvar var osäkerheten över hur man egentligen skulle närma sig en annan människa - kramas, skaka hand eller bara nicka? Min första sammankomst, där vi återigen utan avstånd kunde sitta nära i publiken, blev en konst- och samtalskväll på temat ”hopp”. Just nu vet jag ingen som på ett så tillgängligt sätt skriver om hopp och tröst som författaren och poeten Lars Björklund.
I 27 år arbetade Lars Björklund som sjukhuspräst vid Akademiska sjukhuset.
Efter 27 år som sjukhuspräst och otaliga möten med människor i kris är han helt förvissad: hoppet kommer av egen kraft och är ingenting vi varken kan lära oss eller prestera. Det handlar inte om självhjälp och briljanta att-göra-listor. När han inför den andäktiga publiken – kanske svältfödd på den här typen av samtal? - formulerar sina fem avgörande förutsättningar för att hopp ska kunna födas tänker jag direkt att det här är en föreläsning som skulle vara obligatorisk livskunskap.
För att hopp ska kunna födas behöver vi dela verkligheten som den är just nu, skapa trygghet som inte är att förväxla med säkerhet, visa omsorg som inte kräver något tack, tillåta alla känslor som viktiga budbärare utan att moralisera och slutligen ge utrymme för ett språk bortom orden. Den sistnämnda förutsättningen får sången att ljuda i varenda cell av min frigivna exilmarinerade kropp.
Sussi Yildiz Dag är frilansande skribent bosatt i Linköping.
Kultur är samhällets bultande hjärta! I ett samhälle där det politiska samtalet alltmer handlar om skuggsidorna, där rädslan är drivmedlet, måste vi stanna upp och påminna varandra att något märkligt har hänt i vårt sätt att använda orden. I vår iver att ordna, mäta och kontrollera har vi missat det levande, det som växer och blir till i möten och i skapelsen. Vi har missat att det som gestaltas genom dikter, konstverk, film, böcker, sånger och i tillbedjan är de språk bortom orden som berättar vad det är att vara människa. Att fortsätta kräva siffror som bevis på att något är verkligt och viktigt är förödande!
När prästen Ernst delar den andres mörker föds oväntat både hopp och en ny kamp: kampen att säga ifrån. I det mötet får han glänta på den hemlighet där livets sammanbrott samtidigt blir en portal för mänskligblivandets genombrott. Precis som i Lalehs nya låt ”ramla hela vägen hem”, om att gå sönder för att bli bättre sen.
Laleh.
Sussi Yildiz Dag är frilansande skribent och kommunikatör