Johannes Döparen jobbar i motvind. Här spelad av Josef Wagner med Nina Stemmes Salome i en uppsättning av den tyska operan som inspirerades av predikantens öde i början av förra seklet.
Kanske är det sillen som är den största anledningen till att midsommar aldrig riktigt har fått något fäste i mitt bröst.
På julbordet var det ett helt halvår sedan sist och till påsk har den kvar en viss exklusiv charm. Men när midsommar infaller bara ett par spottloskor efter skärtorsdagen har smaken fortfarande inte lämnat tungans minne. Man inser att exklusiviteten beror på att rå fisk i ättika och salt är något som vi bara äter när traditionen påbjuder. För den som mot förmodan skulle vilja finns den att köpa året om.
Men anledningarna är fler än så. I min ungdom inföll midsommar alltid veckan mellan festivalerna i Hultsfred och Roskilde. Den helgen behövde av taktiska skäl ägnas åt så lite festligheter som möjligt. Jag hade varken pengar, sprit eller lever för att klara av tre balunshelger på raken.
Men jag tror att grunden lades redan i den frikyrkliga barndomen. Vi hade svårt att rimma dansen, fyllan och snuskeriet som följde med from gudfruktan.
Den kristna kopplingen finns där. Johannes Döparens dag är en av kyrkoårets äldsta helger – betydligt äldre än några historiska tecken på midsommarfirande. Men trots det har kyrkan i sekel behövt bråka om att vi runt sommarsolståndet borde tänka mer på Johannes Döparen och mindre på att göka utomhus på fyllan.
Säkert spelar det in att Johannes inte riktigt har de Jesus-kvaliteter som behövs för att kunna ta över fokus när festligheter pockar på uppmärksamhet.
Bibeln berättar att det faktiskt fanns de som trodde att det var Johannes och inte Jesus som var den utvalde frälsaren. Men när Johannes lite snöpligt fick sitt huvud avhugget och serverat på ett fat tog Jesus sin chans att visa vem som var herre på täppan. Han gav sig genast iväg för att utföra ett par av sina blivande greatest hits: Mätta 5 000 personer på lite fisk och bröd och gå på vattnet. Hur skulle den stackars huvudlösa döparen kunna mäta sig med det?
Kanske är också ett avhugget huvud en svår symbol att få sköna vibbar av, även för en kyrka som har lyckats göra sin frälsares mordvapen till sitt starkaste märke. Så midsommar förblir hopplöst förlorad, trots kristendomens envisa försök att ta helgen tillbaka.
Därför ska det bli spännande att se hur det kommer att gå när Linköpings genom tiderna mest framgångsrika religiösa förkunnare gör ett eget försök att lägga beslag på den. Nu vågar inte ens så framgångsrika satanister som Ghost ge sig på själva midsommar, så i Sverige skiljer sig visningen av den blandade konsert- och spelfilmen "Ghost: Rite Here Rite Now" lite från resten av världen. Här är dagarna precis före och efter midsommar de enda chanserna för den som vill se på bio.
Ghosts Tobias Forge försöker kaxigt att lägga beslag på midsommarhelgen.
Det är ett kaxigt drag av den ledes apostlar att försöka norpa helgen som kristendomen har haft så svårt att få grepp om. Men jag undrar om de kommer att klara det. Att dricka sig redlös och idka otukt borde vara en tradition som inte ens hängivna Ghost-satanister är villiga att ge upp för att se på film. Säkert finns det något oheligt med att äta rå fisk också.
Nu återstår att se om hin håles församling sluter upp i biosalongen på torsdag, eller om de köar med oss andra efter sprit, jordgubbar och färskpotatis.
Jodå. Jag kommer också att stå i jordgubbskön, även om mitt hjärta bankar hårdare för musik än för midsommarstänger. Jag har en egen familj nu och de ogudaktiga satarna tror inte på nånting. De tänker fira en helt normal midsommar.