Kongo-Kinshasas spelare poserar innan kvartsfinalen under Afrikanska mästerskapen 2024.
”Det är förbjudet med politiska budskap”, ekades i högtalarsystemet på arenan i Stuttgart, och banderollen fick inte vara kvar.
Jag kunde inte hålla mig från att gråta när jag såg det här på Viaplay, då det påminde mig om semifinalen i Afrikanska mästerskapet mellan Kongo-Kinshasa och Elfenbenskusten. När Kongo-spelarna radade upp sig för nationalsången gjorde alla samma gest: Landslagsstjärnorna höll för munnen med ena handen, och formade en pistol mot tinningen med den andra handen. Gesten symboliserade en protest mot västvärldens tystnad om det aktuella våldet som pågår i de östra delarna av Kongo. Mitt hemland.
I krönikan “Jimmie Åkesson ger mig starka obehagskänslor” berättade jag om min familjs flykt från det andra Kongokriget. Mellan åren 2001-2002 flydde vi till ett flyktingläger i Namibia, där jag föddes och tillbringade mina första fyra år. År 2006 räddades vi av FN:s flyktingorgan UNHCR och lämnade kriget bakom oss för att bli kvotflyktingar i Sverige. Nu råder kriget i Kongo återigen, och utspelar sig, som alltid, i medieskuggan.
Genom hela min uppväxt har jag fått höra skräckhistorier om vad som pågick under Kongokriget. Det handlade om svält, massakrer, fördrivning och massvåldtäkter. Hemskheter som min familj blev offer för.
Så som jag fått det förklarat för mig av mina föräldrar har Kongo alltid beskrivits som ett möjligt paradis. Landet har ofantliga naturtillgångar i överflöd, och potentialen för välstånd har alltid varit stor, om inte för exploateringen som präglat landets historia.
Redan under belgiske kungen Leopold II kolonialistiska välde vid skiftet mellan 1800- och 1900-talet dödades upp till tio miljoner invånare i jakten på elfenben och gummi. Vid det följande sekelskiftet uppstod det många kallar för Afrikas världskrig. Under det rwandiska folkmordet 1994 dödades närmare en miljon människor. När folkmordet upphörde gömde sig rwandiska förövare bland flyktingarna i östra Kongo och utlöste två storkrig där tio länder stred i Kongo.
Trots ett fredsavtal i början av 2000-talet har striderna fortsatt och lämnat sex miljoner människor döda. Konflikten har växt sig större sedan 2021 när rebellgrupper trätt in i striderna och inlett attacker på flera territorier. Runt 120 rebellgrupper är aktiva i landet och krigar för makt, mark och värdefulla mineraltillgångar som säljs till företag i väst.
FN har i 25 år haft en av sina största styrkor på plats, men efter stort missnöje från lokalbefolkningen över det otillräckliga humanitära stödet har FN dragit tillbaka sina trupper sedan början av 2024. FN, vars flyktingorgan är anledningen till att jag lever idag, har alltid varit en hjälte i mina ögon. Men det här sveket gjorde mig stum.
Hela Kongos historia kan sammanfattas av Frantz Fanons analys av postkolonialism i boken "Jordens fördömda". Fanon beskriver hur kolonialismens våld och exploatering leder till långvariga konflikter och lidande (såsom storkrigen i Kongo), samtidigt som omvärlden ofta förblir tyst och passiv. Fanon menar att tystnaden är en del av de kvarlevande koloniala maktstrukturer som osynliggör och trivialiserar de koloniserade folkens lidanden.
När ukrainska supportrar höll upp banderoller med bilden på den fallna soldaten blev de tvingade att ta ner dem. För ukrainarna var det tydligt att matchen på fotbollsplanen var en symbol för kriget på slagfältet, trots att högtalarsystemet förmedlade tydligt att "det är förbjudet med politiska budskap". Man skulle kunna tolka den bristande mediebevakningen av Kongokriget, det många har kallat för Afrikas världskrig, som att UEFAs högtalarsystem ekar över hela västvärlden om att det är förbjudet att bevaka konflikten.
Gift Blessing är Rapstjärna och litteraturnörd från Skäggetorp.
Nu ropar jag tillbaka, med pistol-gest mot tinningen, så högt jag bara kan: Kongokriget är lika förödande som Gaza och Ukraina!
Gift Blessing är Rapstjärna och litteraturnörd från Skäggetorp.