Alldeles nyligen klandrades Expressen/Kvällsposten av Mediernas Etiknämnd för att ha brutit mot god publicistisk sed. Det gällde en publicering i januari 2019 om Sveriges gränskontroller med vinkeln att gränskontrollen inte lever upp till EU:s regler, och att gränsen är underbemannad om terrorister skulle slå till på natten. Så långt – viktig och bra journalistik. Medborgarna har naturligtvis rätt att veta hur Sveriges gränskontroller fungerar och hur sårbart landet är för terrorattacker.
Dock valde man att i en kort passus i texten namnge två polischefer, som enligt uppgift skulle ha blivit omplacerade till följd av tidningens granskning. De båda poliserna anmälde publiceringen och hävdade att det inte stämde, de hade inte alls blivit omplacerade utan hade sökt sig till andra uppdrag inom polismyndigheten av fri vilja.
Båda poliserna hade dokumentation som stödde deras syn på saken. Det framgår klart att uppgiften om att de blivit omplacerade hade orsakat en oförsvarlig publicitetsskada för dem som yrkespersoner och individer. De hade dessutom inte blivit kontaktade av tidningen och fick inte möjlighet att ge sin version av händelseförloppet.
Men den som vill kan ju ställa sig frågan: hur vet man vem som faktiskt talar sanning? Nog har väl polismyndigheten, med sin storlek och sin organisation, muskler till att begrava sanningen utåt för att minimera skadan? Tänk om den källa som Expressen/Kvällsposten fick uppgifterna av faktiskt har rätt?
Den som vill se världen igenom ett konspiratoriskt raster kan alltid välja att göra det. Konspirationsteorier har ju den farliga egenheten att de hela tiden faller tillbaka på anklagelser om lögner. Konspirationsteorin anklagar myndigheter, vetenskap, journalistik och expertis för att ljuga. Den är till sin natur bedräglig – den gömmer sig bakom anklagelser om lögn istället för att presentera bevis. De fakta den lutar sig mot är selektivt utvalda för att stödja tesen, inte för att klarlägga en helhet. Konspirationsteorin är esoterisk – endast de invigda har rätt. Alla vi andra är offer för en ond konspiration.
Journalistiken måste alltid spela på en helt annan planhalva. Den måste leta efter dokumenterade uppgifter, vetenskapligt underbyggda fakta och transparens. Motsägelsefulla uppgifter är inte farliga, tvärtom. Verkligheten är komplex och korrekt rapportering kan därför vara motsägelsefull. Det är denna självständiga hållning som är journalistikens viktigaste bidrag till demokratin och därför också nödvändig, inte minst i komplexa skeenden, eller som nu, i kristider.
De senaste åren har mängder med konspiratoriska idéer valsat runt, inte minst i sociala medier. Det kan handla om klimatkris, invandring, vaccin. Och nu i pandemins spår finns stora risker att konspirationsteorier blossar upp med ännu större kraft – i tider av oro tenderar människor att kräva enkla lösningar istället för att stå ut med att verkligheten är komplicerad och att ingen av oss vet exakt hur pandemin kommer påverka våra samhällen.
Därför är en sådan liten detalj, som att en årsgammal publicering klandras, en bra sak för pressfriheten och för demokratin. Den påminner om att journalistiken aldrig kan liera sig med det konspiratoriska. Det är en hållning som är viktig att värna.
Anna Lindberg är fd publisher i Öst Media och ledamot i Mediernas Etiknämnd