Quilty är Sveriges främsta företrädare för irländsk folkmusik.
"Tusen olevda liv finns inom mig" heter en bok av Tomas Sjödin och ibland brukar jag tänka på den titeln och alla de dörrar som man hade kunnat gå in igenom i livet. Jag blev aldrig fotbollsspelare, jag blev aldrig lokförare, jag blev aldrig balettdansör. Såklart är det inte för sent för mycket men man kan inte leva alla olevda liv, den utmätta tiden räcker tyvärr inte till. Ibland tröstar jag mig med att en av de bästa sakerna med att vara journalist är just att man får möjlighet till att doppa tårna i många olika världar. I livsval som kunde ha blivit mina men som aldrig blev.
Jag blev aldrig folkmusiker. Men i fredags fick jag möjlighet att doppa tårna i folkmusikvärlden när jag besökte Svalsjö, en liten by väster om Kisa. Här anordnas sedan 2021 folkmusikfestivalen SvalsjöFOLK som lockar till sig hundratals besökare från runtom i Sverige. Att vara folkmusiker verkar vara en sorts folkhemslivsstil som överbryggar generationer. Vi har några sådana i Sverige och ja, jag tittar på er i orienteringssekten och alla ni hästmänniskor. Det är med skräckblandad avundsjuka som jag ser alla dessa familjer åka på folkmusikstämmor, orienterings- eller hästtävlingar.
Vissa fördomar slår in i Svalsjö.
Ja, ylletröjor bärs (men inte alltid skor).
Ja, det är en härlig blandning av fiolspelande före detta elevrådstjejer, egenstickade kulturtanter och gubbar med hästsvans och udda stränginstrument på väggarna.
Och ja, det är en fin och välkomnande stämning.
Festivalen inleds för egen del med en halloumiburgare och Quilty, Sveriges främsta företrädare när det kommer till irländsk folkmusik. Den största konsertlokalen i Svalösjö, en gammal loge, är fylld till bredden och jag lyckas hitta en ståplats allra längst bak. Utanför viner vinden och ett tunt regn drar förbi. Jag hinner knappt ta en tugga av burgaren innan jag dras in i svänget. Känslan av att vara inne i en ladugård, lyssna på gemytlig irländsk folkmusik medan regnet och de vajande träden skymtar utanför var en sensation jag inte visste att jag behövde i mitt liv. Men det behöver jag tydligen.
Utöver konserter så anordnar festivalen låtkurser, danskurser och viskurser. Och det går liksom hand i hand med en av mina förutfattade meningar om folkmusikstämmor. Att man inte är en festivalbesökare utan snarare en deltagare. Det blir tydligt när jag går vidare till en liten scen som man klämt in mellan två boningshus. Här sjunger vokalensemblen Trio Rop vackra och ömma sånger som griper tag om hjärtat. Men samtidigt, där någonstans i bakgrunden, så hör jag stråkar dundra på med Horgalåten. Jag följer ljudet och genom ett gulligt fönster på ett skjul upptäcker jag en glad liten grupp som jammar.
"Där någonstans i bakgrunden, så hör jag stråkar dundra på med Horgalåten. Jag följer ljudet och genom ett gulligt fönster på ett skjul upptäcker jag en glad liten grupp som jammar."
Vokalensemblen Trio Rop sjöng vackert ut över gärdsgårdarna, över Svalsjön och in i hjärtat.
Det är vackert här. Svalsjön, sjön som byn är döpt efter, ligger precis intill gården som inhyser festivalen. Om man, som jag, är lagd åt det romantiska hållet så blir man lite tagen av scenen. Sjön, de röda husen med vita knutar, gärdsgården och de bitterljuva stråkarna som soundtrack. Det är allmogesverige på steroider och man blir nästan lite tårögd.
Det mörknar ute och jag letar mig tillbaka in i logen. Det är dags för kvällens huvudnummer, Emilia Amper Trio. Emilia Amper vann VM i nyckelharpa 2010 och att hon kan traktera sitt instrument med samma självklarhet som en annan knäpper med fingrarna blir tydligt direkt. Konserten är en käftsmäll. Är det folkmusik? Är det rockmusik? Är det reggaeton? Om de andra konserterna varit vackra och mysiga så handlar den här om energi och känsla. Uppe på höskullen som skymtar strax ovanför scenen ser man ett par som inte kunde motstå polskorna - de dansar för glatta livet. Och jag förstår dem, det här är exakt det man (jag) vill ha när det kommer till folkmusik. Glädje, energi, stråkar och dans. Som att slängas rakt in i Anders Zorns målning "Midsommardans". Det blir en svettig timme och publiken kan inte få nog av trion.
Svetten ska fortsätta lacka inne i ladugården för nu öppnar dansgolvet upp. Jag tänker återigen på hur fint det är att stämmor som dessa överbryggar generationer när jag ser både gammal och ung ta fram dansskorna. Det ska dansas natten igenom till levande musik, de olika spelmanslagen byter av varandra. För egen del är det tyvärr dags att köra den dryga timmen hem. Men jag lämnar med ett leende, en glädje över att ha fått doppa tårna i en vacker värld som inte är min, men som jag fick plats i.
Nattlig dans natten igenom uppe på höskullen i Svalsjö.