Första mötet var en video på ZTV. Díffusa men positiva intryck. Var det där bandet som Linda Norrman Skugge höjt till skyarna i Expressen?
Andra mötet var en artikel i tidningen Pop, den svårt stilmedvetna trendbibeln som satte agendan i det svenska 90-talet. När andra indieband gömde sig bakom engelska texter och ironiska grimaser hade skribenten Jan Gradvall hittat ett band som både spelade musik som låg rätt i tiden och svenska texter som stack ut.
Nästa dag gick jag till Get Back Records på Platensgatan – Linköpings svar på Pet Sounds – och letade bland de nya cd-skivorna.
Kent. Namnet luktade 70-tal, polisonger och cigaretter. Men omslaget var svart, stilrent, med fem män i kostym. Jag bad att få provlyssna.
Det var kärlek vid första öronkastet. Kontrasterna mellan de självsäkra gitarrerna och Joakim Bergs tunna röst, mellan de starka känslorna och de motsägelsefulla texterna, fascinerade mig.
"När det blåser på månen" var den låt som grep mig först, det var den jag sett på ZTV. Den var full av referenser till ett 70-tal jag då jag också växte upp.
Titeln anspelar på "Det blåser på månen", en sommarlovsföljetong i radio. När Jocke Berg sjunger "Är jag en astronaut?" för det tankarna både till barnhitten "I am an astronaut" (med Kim Wildes brorsa Ricky) från 1972 och David Bowies genombrottslåt "Space oddity" från 1969.
I Jan Gradvalls artikel hade bandet berättat att framgångarna började i samma stund som de uppträdde i kostym. Men i låten skaver kostymen: "Den svarta kostymen ska av, kostymen är inte jag", klagar Jocke Berg. I skivans inledning frågar han "Varför får jag inte på mig dina blåjeans?". Han längtar desperat efter att både ömsa skinn och hitta sin roll, han får varken den vanliga knegarens uniform eller den pretentiöse poetens kostym att passa.
På hela skivan är han på väg, både bort och hem igen i tvära kast. Läser man intervjuer med Kent är de bara ett gäng vanliga grabbar som super för mycket och ser på porrfilm, samtidigt är Jockes texter fulla av tvetydigheter som "nu när vi fyllt alla hålen" och "jag har väl aldrig kommit så långt in i dig, kom in i min mun". Och sången om pojken som sköt raketen i sin egen hand, handlar den om hantering av fyrverkeripjäser – eller onani?
Hennes klänning skaver också, "den skyler knappt barmen". Några år senare heter det "I värmen blev din klänning helt förstörd" och i en annan låt "din klänning är som trasor i min hand".
Våldet är ständigt närvarande. "Jag vill inte vara rädd", om gatuvåld, är skivans rakaste och mest okomplicerade låt. Avslutande "Frank" inleds med orden "Han fångade sparken med huvudet", sedan följer en barndomsbetraktelse om manchesterbyxor, träskor och gul Blend i smyg, "året när Pin-ups var ny". Bowies "Pin-ups" gavs ut 1973, då var Joakim Berg tre år.
Och så spelas det kula. "Etthundra överklasspoeter kan inte ge mig någonting" sjunger Jocke Berg i "Elite" från 2002, men visst sjutton är "Frank" en parafras på Akademiledamoten Sten Selanders dikt "Spela kula" från 1926, om klasskillnader, ånger och det omöjliga i att trösta pojkar som stelnat till män.
I april 1995 såg jag Kent live för första gången, på Skylten i Linköping. Andra gången var på Raj-Raj-festivalen i Köping, tillsammans med Yvonne (det var dem Linda Norrman Skugge skrivit om) och Broder Daniel. Jag var till och med backstage, bara någon meter från Jocke Berg i svart kostym och buteljgrön skjorta. Han såg nyfiket på mig men jag fick inte fram ett ord. Jag visste inte då, i juni 1995, att jag borde tacka i förväg för alla låtar och texter som skulle komma de följande 21 åren.
Journalisterna var först med att älska Kent, men senare under den sommaren, på Lollipopfestivalen i Stockholm började den stora publiken fatta. 15 mars 1996, precis ett år efter debuten, kom andra albumet "Verkligen". För alla andra Kent-fans jag känner började det då.
Nästan 20 år senare, 13 mars 2016, annonserade Kent sitt avsked. I en av deras sista låtar, "Nostromo", sjunger Jocke Berg "är du en astronaut?" och återknyter så elegant till debutsingeln "När det blåser på månen".
Första konserten på sista turnén spelades i Linköping. Vi var många, många fler i Saab arena den kvällen än vi var på Skylten 1995, vi var där för att ta farväl och Kent spelade hits från hela sin karriär. Men inte en enda låt från det första albumet.