Men det var ett tag sedan. In på 2000-talet har hon mest fokuserat på bildkonsten. Men när det begav sig på 1990-talet avancerade hon till nyhetschef på Radio Östergötland. Uppstarten fanns redan med utbildning 1982–84 på Lunnevads Bild och form, därefter Kulturvetarlinjen, Linköpings universitet.
– Anledningen till att jag började på kulturvetarlinjen var att jag ville läsa konsthistoria. Men det fanns inte som enstaka ämne, säger Assi Molin.
Den mediala inriktningen på kulturvetarlinjen ledde henne sedan till jobb på Östgötens taltidning. Därefter arbete på radion och senare även på Correns radioredaktion i slutet av 1990-talet. Senare var hon verksam som informatör på Östergötlands museum.
Intresset och passionen för bildkonsten låg där hela tiden. Fotografin, bildens magi och mångtydigheter. Text, fakta, information å ena sidan. Å andra sidan lockelsen till konstnärlig gestaltning. Känslostämningar, atmosfärer och poesi. Det senare har tagit över i Assi Molins skapande. Det senaste decenniet har hon medverkat i ett stort antal utställningar.
En fråga som otvunget dyker upp gäller skillnader och likheter inom medier och konst.
Vad säger du, Assi?
– Ja, det är ju ett helt annat tempo inom den massmediala sektorn. Och det mesta man gör är dagsfärskt och förgängligt. Konsten blir ju kvar. Jag minns när jag var 17 år och min mamma tog med mig på en utställning med Rembrandts etsningar. De gjorde ett starkt intryck, trots att de var gjorda på 1600-talet.
Har du gjort någon koppling mellan radioljud och konstnärliga ljudinstallationer?
– Nej, det har inte fallit sig så. Det är rätt skönt med bildkonstens tystnad.
Assi Molin är uppvuxen i Mjölby, bosatt i Linköping, medlem och konstnärligt knuten till Krogen Amerika, grafikverkstaden Östergötland. Där förvandlas hennes bildidéer till komplexa konstverk. De innehåller många lager, många betydelseskikt av natur, tid, rum och förtätade ögonblick av koncentration.
På hennes nya utställning som nu pågår i Galleri Skådebanan med närmare 40-talet bilder har färger tagit allt större plats. Sugande blå skikt, kvällstämningar. Mångtydigheten förstärks av hennes titel. ”Skuggorna vi inte ser”. De finns där, de andas i dunkla djup. Blå, gåtfull mystik. Ändå präglas bilderna av ett slags stilla, melankoliskt lugn. Ingen norénsk dramatik. ”Det är vackrast när det skymmer”.
För första gången har hon iscensatt en hel utställning med en speciell musikalisk rytm av många små bilder som speglas mot några i större format. En puls uppstår i rummet som är spännande. Kraftiga vita ramar ger även de små en effektfull fysikalitet.
Liksom flera av konstnärerna på Krogen Amerika arbetar Assi Molin okonventionellt med grafiska tekniker. Låter sig inte tyngas av traditionens övermakt. Utgångspunkten kan vara digitala foton som via överföringar till tryck på kopparplåtar. Fotopolymer är en vanlig teknik. Slutresultatet kan likna tryck som etsningar och akvatint. Dessutom har Assi Molin mer och mer börjat måla på själva plåten före tryckningen. Det blir inga serier utan monotypier, enstaka bildtryck som original. Möjligheterna är oändliga men därför också svåra.
Assi Molins bildkonst präglas av en lågmäld estetik som ofta både är skön och lite farlig. Man kan känna undertoner av laddningar, svårtydda bråddjup och försvinnanden. Romantikens blå toner ligger där svagt någonstans och vibrerar.
