Vi är många äldre millennials som minns den tecknade tv-serien och serietidningen med varma känslor. Namnet "Teenage mutant ninja turtles" är självförklarande: fyra muterade sköldpaddor som har vuxit upp på en diet av pizza i New Yorks kloaker och fostrats till superninjor av sin råttmästare Splinter.
I Sverige fick inte sköldpaddorna heta "ninja" eftersom det ansågs för våldsamt, varefter kvartetten döptes om till "hero turtles". Med tanke på dagens rovkapitalistiska barnunderhållning, där youtubare och influerare dominerar utan översyn, är det nästan nostalgi att minnas forna tiders DDR-moralpanik över ett så harmlöst barnprogram. Något liknande hände även med Kalle Anka-spinoffen "Darkwing Duck" som till och med skulle förbjudas från "Disneydags" när det begav sig.
Jag har också många kärleksfulla minnen av mina Turtles-leksaker, som i mina ögon var både coolare och mer bastanta och stryktåliga än de plastgubbar som mina vänner samlade på (He-man och Action man). Som liten unge fick jag en ny actionfigur en gång i månaden, oftast när barnbidraget kom, och jag längtade hungrigt efter varje ny leksak i samlingen.
"Turtlarna", som min pappa brukade kallade dem, var döpta efter konstnärer. Leonardo, Michelangelo, Donatello och min favorit Raphael. "Raph"-leksaken delade min högsta kärlek med avbildningen av Casey Jones, en människa och kompis till sköldpaddorna som fajtades i en old school hockeymask.
De var två hetlevrade men godhjärtade snubbar, det närmaste man kunde komma "komplicerade" karaktär i Turtles-universumet. Följdriktigt blev de också huvudpersoner i den första otecknade filmen "Teenage mutant ninja turtles" (1990) som kanske inte direkt var nyskapande, men ändå gjorde tonårssköldpaddornas charm rättvisa. Enligt handlingen börjar superskurken Shredder rekrytera barn till sin "fotklan" som praktiserar en mörkare ninjafilosofi och måste stoppas.
Tyvärr har filmserien förvaltats av klumpiga nävar sedan dess. Uppföljaren "The secret of the ooze" (1991) var en ofrivillig självparodi som avslutades med ett sång- och dansnummer till Vanilla Ices låt "Ninja rap". Nya tecknade serier och en filmserie från Michael Bay, som ligger bakom Transformers-filmerna, bastardiserade sköldpaddorna ännu mer. Jag brukar förlöjliga idén om att "remakes har förstört min barndom", men Bays datoranimerade missfoster i "Teenage mutant ninja turtles" (2014) och uppföljaren "Out of the shadows" (2016) har varit ren tortyr att genomlida.
I augusti kommer rebooten "Mutant mayhem" hanterad av Seth Rogen, enligt trailern en "permanent tonåring" som tillsammans med sin manuspartner Evan Goldberg har satsat på en stiliserad animationsstil som påminner om "Into the spider-verse"-filmerna. "Mutant mayhem" ska fokusera mer på sköldpaddornas tidiga år och trailern visar ett Wilhelm Tell-experiment som slutar halvbra.
Seth Rogens pårökta garv kan vara irriterande att se i köttet. Däremot funkar hans toaletthumor bättre bakom kameran. Särskilt i den vuxna tweenkomedin "Good boys" (2019). Dessutom gör rollbesättningen bestående av bland andra Hannibal Buress, Jackie Chan, Rose Byrne och Ice-Cube att jag känner mig försiktigt positiv. Ta mina pengar. Så länge någon säger "Cowabunga dude" är jag nöjd.