Chockvågorna efter tillkännagivandet av Bob Dylans nobelpris må ha ebbat ut, men jag blir påmind om de länkar som finns mellan litteratur och många av dagens låtskrivare när jag lyssnar till nya skivan med Conor Oberst. Där finns till och med en koppling till vårt närområde, till Ellen Key och hennes Strand vid Vättern.
Amerikanen Conor Oberst är en vemodets och sorgsenhetens apostel, en yngre upplaga om man så vill av nyligen bortgångne Leonard Cohen. Missa för övrigt inte Cohens sista, storslagna verk ”You want it darker”.
Oberst började skriva, spela in och ge ut musik redan som ung tonåring i 90-talets mitt. Både i eget namn och som medlem i flera band, främst Bright Eyes. Musiken, i skärningspunkten mellan rock, country och folkmusik och med Conors känsliga, själssökande texter gjorde honom snabbt till favorit i indie-kretsar.
Nu, som 36-åring har tonårsångesten ersatts av en vuxen mans kontemplativa tankar på nya skivan ”Ruminations”. Conors texter innehåller ofta anspelningar på litterära verk och en låt på ”Ruminations” visar att han tagit del av den fascinerande historien om Frank Lloyd Wright, en av de mest hyllade arkitekterna i modern tid.
Wrights karrriär och berömmelse grundades i Chicago vid tiden kring förra sekelskiftet när han designade en rad spektakulära och vackra hem till stadens societet. Men samma societet vände honom ryggen när Wright förälskade sej i hustrun till en av de rika männen han byggt ett hus till. Känslorna var besvarade och kvinnan ifråga, Mamah Borthwick Cheney, tyckte sej ha funnit en intellektuell jämlike i Frank Lloyd Wright. Hon var en modern kvinna, en tidig feminist och tidningarna fylldes av skandalrubriker när båda trotsade tidens alla konventioner och lämnade sina respektive familjer för att leva tillsammans.
Samma år, 1909, reser paret till Europa och stannar där i flera år. Det är då som Mamah Borthwick blir varse Ellen Key och hennes skrifter, där hon pläderar för fritt partnerskap mellan man och kvinna och klassar äktenskapet som en förlegad och förtryckande institution. Mamah Borthwick blir så förtjust i dessa idéer att hon besöker Ellen Key i hennes hem vid Vättern. Hon får Keys välsignelse till att översätta skrifterna till engelska för publicering i USA och lär sej så småningom svenska språket för att slippa mellanhänder i översättningsarbetet.
Tillbaka i USA lever paret Wright-Borthwick under stark press. Skandalrubrikerna följer dem under flera år, de lever ju tillsammans utan att ha skiljt sej från tidigare partner. Ett faktum som även hämmar Frank Lloyd Wright i hans arkitektkarriär. För att slippa uppmärksamheten designar och bygger han då ett gemensamt hem, Taliesin, i lantlig miljö i sina barndomstrakter i Wisconsin.
Paret flyttar in, men lyckan blir kortvarig. En dag 1914, när Frank Lloyd Wright är bortrest på uppdrag, sätter sej Mamah Borthwick för att äta lunch tillsammans med sina två barn, trädgårdsmästaren på ägorna samt några hantverkare. Efter att ha serverat låser betjänten dörrarna till matsalen och sätter eld på huset. Några lyckas undkomma, men resten - sju personer - inklusive Mamah Borthwick och barnen dör i branden, som ödelägger huset. Betjänten försöker ta sitt liv efter dådet och dör en tid senare utan att ha lämnat en förklaring till sin gärning, men det antyds att han starkt ogillade att paret Wright-Borthwick levde i ”synd”.
Böcker har skrivits om den här händelsen och till och med en opera, men visst är parets liv stoff även för en film eller kanske en TV-serie? Conor Oberst snuddar vid det i sin låt ”Mamah Borthwick (a sketch)”, som också i poetiska ordalag anknyter till många av höjdpunkterna i Frank Lloyd Wrights livsgärning. För Wrights karriär tar fart igen trots tragedin. Han lever och verkar till 91 års ålder och hans sista projekt blir en triumf, Guggenheim-muséet vid 5:e Avenyn i New York. Det öppnar ett halvt år efter hans död 1959.
I månadens låtlista finns, förutom Leonard Cohen och Conor Oberst, Simon & Garfunkels hyllning till den store arkitekten, ”So long, Frank Lloyd Wright”. Se den också som Paul Simons farväl till forne arkitektstuderanden Art Garfunkel sedan de båda bestämt att gå skilda vägar.
