Det lackar mot jul om nu nån kunnat undgå detta. Märkligt uttryck för övrigt men enligt de lärde är det ett gammalt verb som i det här fallet handlar om att någonting sakta närmar sig. Kanske kunde man annars ana ett visst släktskap med att svetten lackar men då betyder, enligt samma lärde, lacka (ursprungligen från läcka) snarare att någonting rinner. I dessa klimattider kanske det å andra sidan är nog så relevant att påstå att det rinner mot jul ...
Att det sakta närmar sig är ju annars något som varje människa någon gång upplevt. Särskilt tydligt kan detta upplevas under själva julaftonen. Jag har numera ett tämligen avmätt förhållande till julen och skulle utan problem och samhällets konventioner kunna låta den passera ganska obemärkt och mest vara nöjd med att få några dagars extra ledigt. I min eviga strävan efter att bli en bättre människa (det har gått så där ...) söker jag förstås svaret i det undermedvetna och jag anar att diverse julklappstrauman kan var orsaken till min njugga julkänsla.
Som liten palt var såklart julaftonen en enda lång väntan på julkappsutdelningen. För att mildra denna väntan, och förmodligen för att skona omgivningen från ett evigt tjatande, delades det ut en liten klapp på morgonen. Just denna morgon bestod denna morgonklapp av en alldeles utsökt gorillamask. Så långt frid och fröjd och dagen förflöt med diverse gorillaposer och särskilt lyckosam var den att skrämma granntösen med. Masken måste ha varit väldigt välgjord och naturtrogen för hon blev mycket rädd. Jätterädd. Skrek och tjöt så fort jag dök upp med min mask vilket jag också gjorde ett ganska stort antal gånger. En särdeles lyckad dag med andra ord. Ända tills tomten dök upp. Så här i efterhand minns jag just denna tomte som en väldigt trist typ, nog en av de sämsta jag haft. Förmodligen nån slags övernitisk hyrtomte för det var ingen jag kände igen. Han inledde julklappsutdelningen med att skälla ut mig inför den församlade släkten och förklara att det inte var snällt att skrämmas (han hade förstås varit hos grannen innan...) och ett tag såg det ut som om det inte skulle bli några julklappar överhuvudtaget och det första traumat var ett faktum.
Det har funnits fler genom åren och en återkommande orsak har varit Byggmodellerna. Jag vet inte om de är aktuella fortfarande och för det uppväxande släktets skull hoppas jag nästan att så inte är fallet. Det verkade ju så kul och de där krigsflygplanen såg så häftiga ut på kartongerna men det slutade alltid på samma sätt. När julklappen hade öppnats, de olika delarna lagts ut och satts ihop var det mest en limkladdig klump med klistermärken som hamnat på sniskan. Efter att ha försökt mig på att bygga segelfartyget Cutty Sark gav jag upp. Synen var för sorglig och jag önskade mig aldrig en byggmodell igen.
Även på senare år har det förekommit julklappstrauman och det har också fått mig att inse att det har sina nackdelar att uppfostra sina barn med en ironisk jargong. Jag har skapat ett par överironiska monster. Det är min enda slutsats när jag istället för att få – som jag hade gett tydliga vinkar om – nån intressant rockdokumentär på dvd, fick en minibox med tre säsonger av Kommissarie Montalbano.
Den ligger fortfarande orörd och oöppnad i en låda …