Juldagen på Hamlet är den ultimata nostalgitrippen

Det finns bara en sak att göra under den stora hemvändarkvällen: Dricka öl med gamla gymnasieplågor och ex.

Hamlet

Hamlet

Foto: Peter Calén

Krönika2024-12-25 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag brukade ha en komplicerad relation till Hamlet. Ja, alltså inte Shakespeares magnum opus från 1623, utan restaurangen som ligger på Storgatan i Linköping och serverar Sveriges inofficiella nationalrätt (plankstek) till ett ödmjukt pris. 

På min student stod jag i baren och försökte beställa en exotisk och lagom sötsliskig drink som jag trodde hette Tequila, men som alltså visade sig bestå av cirka 40 procent alkohol och smaka fermenterad lacknafta. Av kvällen minns jag inte mycket mer. Året därpå satt jag i ett av restaurangens bås och diskuterade feminism med en folkpartist och utan att gå in på detaljer kan jag bara konstatera att vi inte hörts sedan dess. 

Men på senare tid har vi blivit vänner igen, jag och Hamlet. Sedan jag tog studenten har restaurangen nämligen fått en annan roll i mitt och många exilöstgötars liv: den som vår alldeles egna terapisoffa. 

På juldagen, även känd som den stora hemvändarkvällen, är det dit man går för att svettas ihop med sina gamla gymnasieplågor och högstadieförälskelser, snubbla över killen man var tillsammans med på dagis och vars kusin nu blivit influencer. Att gå till Hamlet på juldagen är att vada genom minnenas grumliga vatten, tråla genom forna tiders förväntningar och riskera att bli påmind om tiden innan man lärt sig använda rätt mängd kajal. Men det finns en anledning till varför så många gör det ändå. 

Människor är simpla varelser. Vi vill bli älskade, i brist därpå beundrade och i brist därpå vill vi egentligen bara, på en ovanligt bra hårdag, råka stöta in i den populära tjejen i parallellklassen som aldrig pratade med oss. När vi delar ett nytt karriärdrag på Linkedin är det inte utan förhoppning om att Johan från 9B ska se det och ångra att han kallade oss korkad. Vad än ordboksdefinitionen av vuxenblivandet lyder, så går åtminstone en del av det ut på att revidera skolårens brutala hierarki. Om så bara för några hårstrån.

Det är kanske ytligt, men ack så mänskligt. Fantasin om den perfekta återträffen och den ultimata upprättelsen är så eggande att den resulterat i en hel genre inom film och litteratur. Gemensamt för de flesta verk är att de sällan slutar i dur. I Rona Jaffes roman “Class reunion” från 1979 återförenas fyra kvinnliga Harvardstudenter 20 år efter examen, bara för att inse hur deras tidigare visioner och drömmar förblev just det och inget mer. 

I 90-talskomedin “Romy & Michele – blondiner har roligare” återvänder två vänner till sin gamla high school och försöker imponera på sina före detta klasskamrater genom att ljuga om sina framgångar. Det slutar, inte helt oväntat, i en brutalt pinsam konfrontation. I Anna Odells “Återträffen” från 2013 iscensätter konstnären det värsta tänkbara scenariot som hade kunnat utspela sig om hon blivit inbjuden till sin tidigare klass stora återträff. Det blev hon inte, av anledningar hon bara tillåts spekulera kring. 

Min personliga favorit tar dock drömmen om upprättelse ett steg längre. I “You were my first boyfriend” (2023) åker dokumentärfilmskaparen Cecilia Aldarondo tillbaka till sin gamla high school från vilken minnena fortfarande hemsöker henne. Hon var aldrig särskilt populär och dessutom hopplöst förälskad i en kille som knappt visste att hon existerade. Under en särskilt plågsam scen söker hon upp honom för att högläsa ur sin tonårssentimentala dagbok. Det är en konfrontation jag inte önskar min värsta fiende. 

Med resan tillbaka till skolkorridoren hoppas Aldarondo nå den katharsis hon så länge eftersträvat. Ett slutgiltigt farväl till sina forna förtryckare. Hon inser dock snart att det är ett fåfängt uppdrag, och blir i stället smärtsamt medveten om att hon, trots allt, inte hade det värst. Att det viktigaste då som nu är att ha vänner som älskar och accepterar en, inte att bli nominerad till skolans baldrottning. Den enda person hon till sist tvingas konfronteras med, är sig själv. 

Kanske är det den egentliga förklaringen till varför så många vallfärdar till gamla stammishak under hemvändarkvällen, ett slags light-version av skolkorridorerna vi våndades i som tonåringar? Inte för chansen att hämnas det förflutna, skryta om framgångar och visa upp den nya, bättre versionen av oss själva. Utan som ett försök att försonas med de vi tidigare var. Ta vårt gymnasiejag i handen och förlåta henne för att hon inte visste vilken foundationnyans som var den rätta. För att hon skrattade för högt, pluggade för lite och beställde fel drink på studentkvällen. Men också: för att hon brydde sig lite för mycket om vad andra tyckte, och inte alltid var en bra vän. 

Jag vet inte. Det kanske inte finns någon djupare anledning till varför halva Linköping väljer att svettas inne på Hamlet på juldagen, likt flugor kring en lite för gammal gubbröra. Kanske går vi bara dit för att de har billig öl. 

Nina Morby är frilansjournalist och kulturskribent. Hon är uppvuxen i Linköping.