Det går inte att nämna Joy Division utan att prata om hur det slutade. Deras musik har för alltid en stämpel av äkthet på grund av Ian Curtis självmord. Kanske skulle de aldrig ha blivit så kända om han inte tagit sitt liv, men å andra sidan: om inte deras musik varit så bra skulle inte så många brytt sig om vad som hände Ian Curtis.
De var fyra killar från Manchester som började spela 1977, influerade av punken, Velvet Underground, Kraftwerk och David Bowie. Debutalbumet "Unknown pleasures" kom 1979 och visade hur postpunken skulle låta och se ut.
Några rika rockstjärnor var de dock inte.
Ian Curtis jobbade som arbetsförmedlare för ungdomar med funktionshinder – och bara det låter ju som skäl nog till hopplöshet i norra England på 1970-talet. Hans fru Deborah var servitris på en nattklubb, dottern Natalie föddes i april 1979. Att få arbetstider, sömn, omsorgen om dottern och den haltande ekonomin att fungera var en utmaning, förstår man av Deborahs bok "Touching from a distance".
Därtill började Ian få epileptiska anfall. Hans spastiska dansstil (som man kan se i videon till "Transmission") övergick allt oftare i krampanfall och sammanbrott som avbröt konserterna. Den tunga medicineringen gjorde honom deprimerad, och när han på turné i Belgien inledde en relation med en ny kvinna blev allt ännu mer komplicerat.
Det är inte svårt att hitta ledtrådar till Ian Curtis tankar i hans sånger, och "Love will tear us apart" är ett testamente över den sista tiden.
18 maj 1980 var Ian Curtis ensam i radhuset i Macclesfield, kvällen innan Joy Division skulle flyga till USA för första gången. När Deborah kom hem hade han hängt sig i köket.
Det måste tillstås att när jag var yngre kände jag en särskild ödesmättad dragning till Joy Division. Då var det inte svårt att romantisera Ian Curtis vägval och obönhörliga slut.
Gary Numan sjöng "All I find is a reason to die" 1980, men lever och har hälsan i Los Angeles i dag. Jim Kerr i Simple Minds sjöng "Today I died again" samma år, och skriver just nu dagliga betraktelser från den skotska landsbygden på Facebook. Men när Ian Curtis sjöng "Time for one last ride before the end of it all" var det på riktigt.
I dag, många decennier efter att jag började lyssna på Joy Division, är det dock deras musik som är viktigast – inte vad som hände 18 maj 1980.