Vågen var starkare än jag hade räknat med. Med min ena fot fast i sanden hade jag ingen chans att stå emot.
Under några år fanns min hustrus namn på en internationell lista över saknade efter tsunamikatastrofen i Sydostasien den 26 december 2004.
Vi upptäckte det av en slump, långt senare. När den första flodvågen slog in mot Thailand, mer än två timmar efter det kraftiga jordskalvet som skapat den flera hundra mil därifrån, satt hon redan i sin flygplansstol på väg tillbaka till Sverige.
Vi pratade inte mycket om det, mer än som en kuriositet – hur otroligt nära det var. Men det hände att jag klickade in på den där listan med tusentals namn, letade mig fram till hennes, och kände suget i magen vid tanken på vad som kunde ha varit.
En dag var listan borta och med den alla tankar på vad en aldrig så liten ruckning av händelseförloppet hade kunnat innebära.
Många år senare, vid en annan strand, i en annan del av världen, stod jag med vår då treåriga dotter i famnen och lät vattnet slå emot oss. Det var inte tal om att bada, vågorna var alldeles för starka – vi stod där bara kanten av de starka bränningarna nådde oss. Men när treåringen ville till sin mamma som låg en bit därifrån passade jag på att gå ut en bit till. Jag insåg för sent att jag hade gått för långt.
Jag stod emot den första vågen, men när vattnet gick ut igen sögs min fot fast i den sandiga botten. Jag hann inte få loss den innan nästa våg kom med full kraft och slog omkull mig. Jag kände hur något gick av i benet som satt fast i sanden när min kropp slungades bakåt.
Jag tumlade runt i vattnet medan vågorna fortsatte att slå in innan jag till slut lyckades kravla upp på torr sand.
Sjukvården konstaterade att jag hade slitit av ett korsband och försåg mig med kryckor att ta mig fram på under resten av semestern.
Sedan den dagen har jag återkommande mardrömmar om vad som hade hänt om jag hade tagit det extra steget ut i vattnet med vår dotter i famnen. Det händer även när jag är vaken. Plötsligt känner jag hur hon slits ur mina händer och följer med vattnet ut. Jag klipper in oss i bilderna som kablades ut över världen för 20 år sedan, när tusentals människor förlorade sina närstående till vattnet. Skräcken slår luften ur mina lungor.
Omkring 280 000 människor beräknas ha dött i katastrofen. Majoriteten av dem på ön Sumatra som låg nära skalvets epicentrum. Men för Sverige var det Thailand som låg i fokus efteråt. 543 svenskar dog och 1500 skadades, nästan alla av dem befann sig i Thailand när vågen kom.
Ett steg för långt ut. En lite senare flight. På ett ögonblick kan allt slås i spillror.
Jag tänker på den långa listan av namn igen. Alla som inte kom hem och alla de lämnade. Hur outsägligt tacksam jag är att ha haft tur med detaljerna som målar om hela bilden.