Ingen gör ett bättre soundtrack till den bergochdalbana som kallas livet än Thomas Stenström. Särskilt när det kommer till lite sorg och hjärtekross. Då finns han alltid där med några kloka ord och en fin melodi.
Ta den här textraden, till exempel:
"Andas in, andas ut. Det blir bättre till slut."
Så simpelt, men ändå så rätt. Ibland är det enda vi behöver göra att ta några djupa andetag. Hitta tillbaka hem till oss själva och inse att this too shall pass. Inget varar för evigt, hur jobbigt det än må kännas just exakt nu. Så andas nu för katten, du klarar det här med!
Låt oss gå vidare till hjärtekrossen – jag vet, den här biten hade man gärna skippat. Jag kände mig själv ganska hjärtekrossad för ett tag sedan, och vem tror ni var min bästa vän då? Stenström, såklart.
Den här raden ur "Andas in andas ut" slår aldrig fel:
"Jag föddes med hjärtat utanpå, har gått sönder en gång eller två, men jag hör det slå än."
Räck upp handen om du också har lite för lätt för att ge bort hela hjärtat lite för snabbt – jag tror att den här låten är till oss.
Vi fortsätter med textrader som: "Försökte att glömma allting här och börja om, men har en bit av ditt hjärta kvar här på mitt golv" från "Det är nog aldrig försent för oss två" och "Låt hjärtat gå sönder, var inte rädd" från "Spring baby spring".
Är det inte en fin känsla att bara sjunga med i de här låtarna och våga känna de där känslorna? Ju mer vi tränar oss på att stanna i det som känns jobbigt, desto starkare kommer vi ur det.
När min morfar gick bort spelade min moster och kusin in en version av "Ser du månen där du är ikväll?", vilken spelades på hans begravning. Tonerna studsade mot kapellets väggar och i den stunden borrade sig den låten rakt in i mitt hjärta.
Med en klar och lite darrande stämma sjunger Stenström:
"Blundar jag, är vi tillsammans ingen."
Ord som bara skulle kunna vara just ord. Ord som nu betyder något speciellt för mig, och säkerligen för många andra som har liknande koppling till den här låten. Ord som numera är intatuerade på min vänstra arm.
För vet du, morfar? Blundar jag, är vi faktiskt tillsammans igen.
Så tack Thomas. Tack för att du påminner oss om att ta ett djupt andetag när det behövs. Att det är helt okej att känna sig lite trasig på insidan ibland. Att allt faktiskt kommer att bli bättre – även om det kanske inte känns så i just den här stunden. Nu längtar jag något enormt till fredag.