När jag var barn längtade jag efter att Sverige skulle dras in i ett stort krig. Jag längtade efter striderna och efter modet som jag då skulle få visa, liksom medeltidspojken Oluf i Olov Svedelids ungdomsbok "Striden vid ringmuren", och efter den livslånga kamratskap som i fält skulle uppstå mellan mig och mina vapenbröder, liksom mellan jänkargrabbarna i tv-serien "Band of brothers" och filmen "Rädda menige Ryan".
Filmerna som jag såg, lekarna som jag lekte, böckerna som jag läste, tv-spelen som jag spelade – hela min barndom var en förberedelse inför kriget som jag hoppades skulle komma. Som son till en yrkesmilitär var jag därtill bortskämd med att få vistas i miljöer som skjutfält, kaserngårdar och militärförråd. Jag minns hur lycklig jag var när jag blivit tillräckligt stor för att manövrera en kroncykel – de som konstruerats för att ta våra trupper hela vägen till Moskva – och hur stolt jag var när min pappa fick vakta kungens slott.
Jag växte upp i en miljö som jag sällan eller aldrig har sett skildrad i den svenska samtidskulturen. Sedan 1940-talets gladlynta beredskapsfilmer ("Landstormens lilla Lotta", "Beredskapspojkar" och så vidare) och Stig Dagermans betydligt mörkare skildring av inkallade svenskar under andra världskriget i romanen "Ormen", har filmare och författare i regel visat ett stort ointresse för det militära livet. Den enda samtida lumparromanen som jag kan komma på såhär på rak arm är Augustin Erbas "Ensamhetens broar" (2009).
I takt med att det svenska försvaret monterades ned försvann det också som ämne i den seriösa romankonsten. Samtida svensk militär har förpassats till thriller-, science fiction- och skräckgenren. Men i genrelitteraturen är det alltid hemliga uppdrag, framtida världskrig, mörka försvarshemligheter och andra fantasier som utgör stoffet. Den svenska militära vardagen, som vi kanske också kan kalla för verkligheten, lyser däremot med sin frånvaro. Svenska författare verkar nästan hata det militära. Den enda stora berättelsen som vi har om svensk militär under 1900-talet är egentligen serietidningen "91:an".
Men nu har värnplikten återinförts, det är krig i Europa, Tone Schunnesson intervjuar värnpliktiga på Aftonbladets kultursida, Sverige rustar sitt försvar, folk står på kö för att få gå med i Hemvärnet och en Nato-ansökan är inlämnad. Så vem vet, kanske får vi i framtiden se en nyinspelning av filmen "Nionde kompaniet" och en bokflod av svenska lumparromaner. Ett betydligt mörkare scenario är att vi i stället får se krigsromaner. I värsta fall blir det inga romaner alls eftersom världen har gått under i ett kärnvapenkrig.
Som barn var jag en militärt överintresserad person, en krigslängtande liten möp. Småningom nyanserades dock min bild av vad krig är för något, också det genom filmer och böcker, samt tack vare en intellektuell och emotionell mognad. Jag insåg att krig är ett namnlöst lidande och en ohygglig humanitär katastrof, och när försvarsmakten fann mig olämplig att göra värnplikten var jag mestadels lättad över att inte behöva försvara rika Stockholmares flotta sommarhus på Gotland från att bli rika ryssars datjor. Människor förändras, på gott och ont, liksom världen som är vårt hem. När jag var barn längtade jag efter att det skulle bli krig. I dag längtar jag efter att det ska bli fred.