Att jag fäller tårar är visserligen ingen högoddsare, jag gråter ganska ofta.
Jag gråter till dokumentärer och disneyfilmer. Jag gråter när jag är arg, när jag är ledsen och när jag bara är för lycklig. Jag grät faktiskt en skvätt när jag skrev den här krönikan. Mina tårar är terapeutiska. Det känns ofta bättre när jag har släppt ut känslorna.
Jag har inte varit på någon av Håkans konserter på Ullevi. Jag är inget superfan. Mina favoritlåtar med Håkan är allas favoritlåtar med Håkan. Jag kan ingen av hans nya och inte så många utöver hans topp tio mest spelade. Men vad gör väl det när man bara vill känna.
Här är låtarna som bryter ner mitt försvar:
En midsommarnattsdröm. På grund av filmen ”Känn ingen sorg” som är baserad på Håkans låtar. Scenen när just den här låten sjungs känns så starkt i mig.
Nu kan du få mig så lätt. På grund av personen jag såg filmen med.
Med stor sannolikhet kommer jag stå där på Stångebrofältet med blanka ögon i sommarkvällen. Kanske blir det lite långsammare direktrapportering just då. Men jag kommer tyvärr inte kunna värja mig.
Jag har ett gammalt brustet tonårshjärta som inte har läkt helt. Tårarna på lördag kanske hjälper mig att hela de sista delarna.
Och det är nog inte bara jag som kommer vara känslosam under konserten. Bland de 10 000 i publiken tror jag att det är fler som har liknande minnen till Håkans låtar, och det är också en viktig del av hans magi. Känslor fastnar i musik, och rinner ut när tonerna flödar.