Det är sant! Min Youtube-kanal Synthet började växa i början av året och har nu 400 000 prenumeranter. Musiklektioner på svengelska var mitt kall. Och för första gången i livet kan mitt stora musikintresse också vara mitt heltidsjobb.
Men bakom denna förtrollande livsstil är det dunkelt. När jag skriver detta befinner jag mig i en djup ergonomisk kris. Jag har rekordfå sociala interaktioner. Jag är utmärglad, utarmad och uträknad.
Jag tänkte att ni nog gott vill ha lite insyn i livet som Youtuber.
Jag vaknar med skyhög puls vid 04.30. Under natten har jag inte för en sekund nått djupsömn. Med darrande händer sträcker jag mig efter telefonen för att öppna statistik-appen. Dagen innan har jag lagt upp en video, och kanske är den nu tillräckligt gammal för att kunna ge en föraning om videons resultat.
Youtube är en fruktansvärt hård arbetsgivare som matar en med data. Väl i appen möts jag av besked.
“Din senaste video presterade sämre än dina nio senaste videor. Fundera på varför!”
Som i trans går jag upp och sätter mig vid datorn för att försöka råda bot på problemet. Skärmens ljus bländar mig och min musarm skriker efter sömn. Kan det vara miniatyren som är felet? Ni vet, den där lilla lilla bilden, “tumnageln”. Min bild på en kattsvans som hänger ner över en vågform, jag ser ju det nu. Den är tokusel.
Jag redigerar om kattsvansen till en fluffigare variant och söker sedan efter lugnande besked. Febrilt scrollar jag genom appen. En annan video har äntligen nått en miljon visningar. Jag blir jublande glad i en sekund tills jag klickar vidare på “Analys” och möts av ett mardrömsbesked. Tittarna, en stor andel av dem, kommer från Sydamerika. En fruktansvärd tittargrupp.
Youtube betalar en hemskt oregelbunden månadslön, eftersom det baseras på antalet visningar. De har däremot inga bestämda nivåer. Har man en publik som är ekonomiskt köpstark så betalar Youtube mer. Argentinska tonårskillar genererar en femtedel av vad en amerikansk tittare gör.
Jag arbetar ensam, och i mitt hemmakontor sitter jag dag ut och dag in. Mina sociala kontakter i vardagen har reducerats ner till mitt kommentarsfält. Det är dock inte så illa som det låter. Kommentarerna är i allmänhet urgulliga – faktum är att man kan känna sig riktigt älskad. Youtube har överlag väldigt lite näthat jämfört med andra sociala medier. 2022 uttryckte jag mild skepsis kring Tage Danielsson i en krönika i Corren, och fick mer kritik än jag fått totalt på Youtube någonsin.
Men ofta saknar jag att ha ett jobb. Och mest av allt saknar jag myglandet. Jag, och hela Sveriges befolkning med mig …är ju sådana. Vi sitter över på lunchen, vi snackar bort en förmiddag och går på orimligt långa toa/reels-besök. Att mygla är en mänsklig rättighet. Min första arbetsvecka som Youtuber försökte jag mig på det. Jag satt över på lunchen. Sjukanmälde mig. Tills jag insåg att det inte fanns någon arbetsgivare som tog smällen.
Jag behövde disciplin, och började arbeta tolvtimmars-skift. Och så sprang jag rakt in i en ergonomisk kris med högerarmen först. Det hela slutade med att jag ingick ett kollektivavtal med mig själv. Jag krävde halvtimmesluncher, friskvårdstimmar och lönesamtal med Argentina. Och det blev faktiskt bättre.
Jag insåg fördelarna med att kunna jobba när och var man vill. Ni skulle bara veta, hur helt okej det är, att kunna välja tvättiden 10-13 en tisdag. Så är det när man sprängt sig loss från hamsterhjulet. Prenumerera för mer.