Det var vår första dejt och vi stod framför ett nyplanterat träd vid hans pappas grav. Jag såg ner på den fuktiga jorden framför mina kängor och försökte förstå vad jag gjorde där. Nervöst ryckte han i trädets smala grenar och log på det där hysteriska sättet människor gör när de försöker hindra sig själva från att falla isär. Pappan hade dött ett par månader tidigare och det hade inte varit helt oväntat. Nu var det min dejts uppgift att kontakta mäklare, tömma barndomshuset i Århus och välja vilka minnen som inte skulle silas ner på tippen.
Människor är sårbara när de gör något för första gången. Att se någon i ögonen när de testar en ny sida av sig själva är intimt, och av respekt kollade jag istället på flaskan med desinfektionsmedel när nålen trängde genom hans öronlob. Det var han som hade velat gå till en piercingsalong.
Resten av dagen gick vi mellan tomma bodegor och drack. Relationen blev mer verklig ju mer vi drack, så i en tyst överenskommelse drack vi all återstående tid jag var där. Ju mer han drack desto mer pratade han om sin familj, hans pappas trasiga uppväxt och hans brors alkoholproblem. Det blev tydligt hur olika våra liv var. För honom var vindslägenheter och sommarhus vid havet “potentiella kreativa projekt”, ett faktum som fick mig att regelbundet lämna bordet för att bättra på mitt smink. Det kom inte som en överraskning när han plockade fram pappans gamla gitarr när vi kom tillbaka till lägenheten. Storögt såg han på när jag tog emot hans fars Jazzmaster i mina armar. Det blev tydligt varför jag var där. När han tog på min kropp den kvällen försökte jag förtränga en del av de töntiga saker han sagt. Han var snygg, men totalt frånvarande i blicken.
Ett par gånger besökte han mig i Stockholm men med tiden hördes vi alltmer sällan och sågs med allt längre mellanrum. Jag fyllde år och telefonen var tyst. Efter ett par tafatta försök till kontakt raderade jag hans nummer. Jag var inte ledsen, eller ens kränkt över att blivit bortvald eller än mer troligt, bortglömd. Det pratas lite om de relationer vi har i tystnad, men det finns stunder i livet när vi behöver vittnen vi aldrig kommer träffa igen. Där vi varken vill eller ska vara ensamma, men där vi behöver utrymme att spränga bilden av oss själva och världen såsom vi känner den.
Linn Koch-Emmery är artist och musiker från Norrköping